tusen ord för sorg..

Per frågade mig om mitt förra inlägg; "Har inte du skrivit om det här förut?"
Jo, det är ett ämne som jag med allra största sannolikhet har berört tidigare.
För det är så tror jag, att vissa saker får man jobba med om och om igen, kanske hela livet. De återkommer med jämna mellanrum, men inte exakt på samma sätt som innan eftersom vi är i ständig förändring. Därför är allt alltid nytt, även om det inte alltid känns så. Ibland kan det kännas som att man aldrig blir av med gamla mönster. Eller som med sorg. Jag sörjer fortfarande min mamma som dog 1997, inte hela tiden, men då och då kommer sorgen starkt tillbaka. Och det är aldrig samma sorg, eftersom jag är på ett nytt ställe i livet hela tiden.
Jag tänker att det borde finnas tusen ord för sorg..

Mamma

En ninja är född

2014 är året då jag vill bli bättre på att meditera, och med bättre menar jag att helt enkelt göra det.
Att sitta stilla och släppa tankeflödet fritt, om och om igen, har hittills gett mig en känsla av inre rymd. Det är så skönt att släppa tankarna fria en stund, istället för att vara fast i en liten tanke som övergår i en annan tanke som övergår i en annan tanke som...

Att släppa taget en stund har gjort mig mer uppmärksam på vad det är jag egentligen tänker.
Jag har märkt att många tankar jag har är tankar jag har fått från andra. Eller vad jag tror att andra tänker.
När jag ser bakåt i tiden kan jag se hur jag ofta har gjort saker jag trott är "rätt"- utifrån vad jag har lärt mig eller har sett andra göra. Istället för att göra saker utifrån mig. Eller inifrån mig kanske är ett mer passande ord.
I min barndom kan jag se en flicka som så gärna vill passa in och göra "rätt" att hon glömde att fråga sig själv vad hon tycker.
Jag drömde för ett par veckor sen att jag blev totalt sedd av en kvinna: "Men MARIA, hej! Vad roligt att DU är här!" Och plötsligt i drömmen såg jag mig själv och tänkte; "Ja, titta här är jag!" Sen blev jag alldeles varm och glad i hela kroppen. Jag såg mig.

Samtidigt som det är smärtsamt att se hur jag i livet inte har varit fri i olika situationer; hur jag inte har sett mig eller frågat mig om min åsikt, så tänker jag att det är bra att jag äntligen blir mer medveten. För  först då kan jag ju förändra det, som det så klokt står i många av de böcker jag läst- och det är ju sant! Tidigare har mina tankar avbrutit varandra och hade jag inte sagt stopp nu vet jag inte hur länge det skulle pågått.

Jag har hållit tillbaka mina drömmar av rädsla för vad andra ska tycka, ändå har jag gjort mycket jag varit rädd för. Som den första gången jag spelade upp en låt jag skrivit (tack fina lärare Anders att du jämförde låten med Leonard Cohen, annars hade jag nog aldrig gjort om det!!) och som när jag började uppträda inför publik- gudars var nervös jag var i början.
Flera har sagt till mig att de tycker att jag är modig och gör de jag vill, och det gör jag- till stor del.
Ändå har jag inte vågat släppa taget och vara hela mig. Att släppa mig själv fri att vara jag, helt och fullt. Jag tänker att det nog inte är så lätt eftersom jag hela livet har lyssnat efter vad jag tror att andra tycker. Då är det liksom inte så lätt att veta vad jag själv egentligen tycker.
Jag har även alltid varit för snäll. Eller vad är det för uttryck egentligen, "för snäll". Nä, för feg borde det heta.
För det är så mycket lättare att göra mig mindre, att inte störa, inte sticka ut. Att inte säga vad jag tycker om något om jag vet att en annan tycker annorlunda.

Ju mer jag landar i mig själv, ju mer försvinner de rädda tankarna. Jag ändrar fokus från att ständigt vara i mina tankar, uppe i huvudet, och mer i min kropp och i mina andetag.
Jag har också fått tag i en hel del ilska, så klart, men även i en liten fighter som har gömt sig där inne! En del av mig som tänker stå upp mer för mig själv, inte ge all plats till andra.

att skräddarsy

I maj 2013 var jag så himla pepp på att äta nyttig mat. Jag slutade med vetemjöl, socker och mjölkprodukter. Under sommaren fortsatte jag bäst jag kunde, men det var svårt då vi åt en hel del ute- det blev många pastasallader på Lasse i Parken!
Under hösten när jag fick ett nytt skov och var extremt trött, föll jag tillbaka i chokladträsket. Jag orkade inte tänka i nya banor utan föll tillbaka i mina gamla vanor. För det krävs energi och inspiration att förändra vanor, de ska gudarna veta.
Eftersom jag blev medveten om vilken mat som är bra för mig, är det inte lika gott att tex äta choklad längre och jag är fast beslutsam om att fortsätta på den rätta vägen- att äta mat som stärker mig och ger energi.
När jag går och handlar blir det ofta att jag plockar i samma gamla mat som jag alltid lagt i korgen. Jag faller tillbaka i mina gamla mönster.

Därför har jag bestämt mig för att skapa min egna receptpärm. Jag ska samla inspiration och idéer. Skapa mig nya recept, med bra anti-inflammatorisk mat. Recept som passar min kropp. Jag får så många tips som jag vill samla på ett ställe, så jag inte glömmer bort dem.
Det finns ju en massa fina kokböcker där ute, men ingen skräddarsydd för just min kropp. Sen behöver jag också känna inspirationen och glädjen igen, i att skapa och upptäcka nya maträtter. Min receptpärm ska få bli min inspirationskälla. Med en massa bilder. Det ska bli en pärm som ger energi varje gång jag slår upp den.
Mat ska ge energi- inte ta.

Lingon = antiinflammatoriska

Lite utförligare om anti-inflammatorisk mat kan man läsa om här.

morgonbrasan har guld i mund

En vaken-natt. En trött morgon. Nu är Alvin sjuk igen. Två dagar på föris och nu är febern tillbaks, suck.

Vi är så sjukt glada över vår öppna spis här hemma. Jag vet inte huur mycket ved vi har eldat upp. Det är mysigt om kvällarna att tända en brasa, men jag tror nog att morgonbrasan slår det. När det fortfarande är mörkt ute och alla andra ligger och sover. Det är alldeles tyst i huset. När det är min tur att gå upp med Alvin och kroppen skriker efter mer sömn. Då är det perfekt.
Alvin har julafton varje morgon "titta, bilarna..titta, katten..titta, vagnen!" brister han ut i sprittande glädje när han "upptäcker" sina leksaker igen efter nattens sömn. Jag tar mig trött upp ur sängen, men piggnar snart till av Alvins glädje. Så tänder jag en brasa. Doften av trä och eld. Ljudet av hur det sprakar till i träet. Värmen som sprider sig. Den lantliga känslan av att vara nära naturen. Då känns det plötsligt rätt härligt att ha gått upp först av alla.

Ännu en bild på brasan. Det börjar kännas lite löjligt, men trots det kan jag lova att det kommer fler bilder. Jag älskar vår öppna spis!

I år har jag bestämt mig för att lära mig spela mitt favoritinstrument: banjo!

Favorit-romantik dag

Morgon i Västertorp. Jag har precis lämnat Alvin på förskolan. Det var skönt med en uppfriskande morgonpromenad.
Det är så härligt att lillsnutten är frisk, det har inte varit kul för honom att ha varit hemma sjuk i nästan två veckor. Igår var första dan på föris. De började med vattenlek, sen var det "röris" där de dansar och leker lekar. Alvin åt en stor tallrik broccolisoppa och sov sen i två timmar!
Jag är så nöjd med vår förskola. De hittar på så mycket roligt, de har stora utrymmen för lek och spring, de har fasta och tydliga rutiner, de sjunger och får testa instrument. Maten lagas på förskolan, kocken är engagerad, brödet bakas till och med på plats! Inga barn ska få växa upp på halvfabrikat tycker jag, barn behöver mat med mycket näring.
Igår när Alvin kom hem kvittrade han som en fågel. Det var underbart att få se honom så glad. Han älskar att få vara med "kompisarna", det märks tydligt.

Igår när jag kom till jobbet (äntligen) spelades min favorit-romantiklåt "Moon River" med Henry Mancini. Utanför föll snön långsamt och det kändes som att jag var i en film. Hela eftermiddagen spelade vi Henry, och när jag gick från jobbet var jag kvar i filmen, jag var Audrey Hepburn och hela världen var romantisk och alla dansade! Ungefär. Inte riktigt kanske, men det kändes så inombords. Lyckan i att vara frisk och att få jobba tillsammans med fina människor.

Igår kväll hade jag första klubb Haystack för i år. El Madrigal bjöd på en timmes konsert, fantastiskt bra.
Jag känner igen glöden de tre medlemmarna har på scen, jag har den fortfarande inom mig, trots att energin gått på lågvarv i två år. Ja, jag har ju inte sovit ordentligt på två år och då är man ju inte direkt på topp. Nu börjar äntligen Alvin sova lite längre på morgnarna och det är fantastiskt att vakna och känna att jag har sovit klart.
När jag åkte hem igår var jag fylld av glädjen att få jobba med positiva och glada människor. Det var en sådan där dag igår då jag liksom vill omfamna alla!

El Madrigal

Försäkringskassans hantering av en höggravid

Är inte försäkringskassan till för att hjälpa sjuka människor? Nyblivna föräldrar? Är det inte folk som gillar att hjälpa andra i nöd som jobbar på försäkringskassan?
Jag hoppas att det till största delen är det. Precis som i vården. Tänk om det skulle arbeta sjuksköterskor på sjukhusen som istället för att hjälpa till vill göra livet svårare för de sjuka. "Ni ska inte tro att ni ska få ha det bra här inte, upp o hoppa och gå på toaletten själv gamling. Ont? Det tror jag inte på.."

När det var 5 veckor kvar till beräknad födsel var jag hos barnmorskan och berättade att jag fortfarande jobbade. Hon tyckte då att jag skulle träffa läkaren för bedömning. Jag jobbade i butik, där det ingick lyft och där man för att komma till lagret var tvungen att gå ner en trappa och sedan böja sig under en vägg 1 meter hög. Jag minns att det var tungt att gå upp och ner, och att böja sig under väggen samtidigt som jag skulle bära på något tungt inte gick så bra. Jag trixade och puttade den tunga saken framför mig, jag fick böja mig medan jag grenslade med benen för att få plats med magen - jag kämpade på liksom.
När jag stod bakom disken satte jag på fläkten eftersom jag var så otroligt varm, men den övriga personalen stängde av fläkten igen för att de frös. Jag kan i efterhand se att det inte var en bra miljö för en höggravid kvinna, som dessutom har diagnosen MS. Typiskt mig faktiskt, att kämpa på längre än jag egentligen orkar och mår bra utav.

Läkaren tyckte det var vansinne- du ska vila fram till förlossningen, samla alla dina krafter de sista veckorna. Hon skrev ett läkarintyg som jag skulle skicka in till försäkringskassan.

Så, på försäkringskassan ignorerade de fullständigt detta läkarutlåtande. De menade att om jobbet är för tungt för mig, ja då ska jag upp o hoppa och bege mig ut och söka ett annat arbete.
Jag skulle alltså som höggravid (med ett läkarintyg på att jag inte skulle arbeta utan att jag skulle vila) ta mig till tunnelbanan (steg för steg, med vilopauser som det behövs när man är höggravid) åka in till stan och söka ett arbete. "Hej, jag söker den lediga tjänsten. Jodå, jag ska föda om en månad, ja det syns det ja. Hm, jag tar lite tid på mig nu i och med att jag har svullna fötter och ben, osså behöver jag kissa varje kvart eller så, men annars ska det inte vara några problem. Och jag kan säkerligen börja arbeta fort efter födseln också ska ni se."
Jag var säkert jättehet på arbetsmarknaden.

Jag skulle alltså tjäna min brödföda själv dessa sista veckor tyckte försäkringskassan, för någon hjälp av dem skulle jag inte få.

Jag fick inte tag på den som hade haft hand om ärendet (ja, tro det eller ej- det var en medelålders MAN som hade tagit beslutet "upp o hoppa") förrän efter jag fött. Jag hade inte riktigt orken att strida med försäkringskassan just då.
Men så fort Alvin var född, ja då ringde jag upp karl'n. Han var aggressiv och höll på sin sak. "Fast du kan väl inte seriöst tro att jag några veckor före födseln skulle få ett nytt jobb?" sa jag. Sen blev jag också arg. Så där arg jag blir då jag börjar gråta och skaka i hela kroppen. "Har du någon aning om hur det är att vara höggravid!" Så klart att han inte hade. Annars hade han aldrig sagt något sådant. Jag undrar om han någonsin har frågat sin mor om hur hon hade det som höggravid. Jag menar, han borde ju tycka att det är av intresse eftersom han arbetar med dessa beslut.

Försäkringskassan, hur vore det om kvinnor som själva fött barn kunde utbilda dessa män/kvinnor som ska sitta och ta dessa beslut som själva inte har den erfarenheten? Tack. För jag hoppas att inte fler gravida kvinnor ska behöva vara med om liknande diskriminerande upplevelse.

Hur slutar allt? Jo, jag tar mig, två veckor efter jag fött Alvin, mig tillbaka till läkaren. Hon blir vansinnig över att hennes läkarintyg har ignorerats, så får man inte göra säger hon. Hon säger också att hon aldrig tidigare har varit med om att försäkringskassan har ignorerat något av hennes läkarintyg.
Hon skriver ett nytt. Jag överklagar. Jag får rätt. Till slut.

Jag vann, men förlorade ett skönt avslut på min graviditet, då jag skulle samla kraft och vila. Jag fick börja mitt moderskap med att strida med försäkringskassan, en huvudvärk jag bra gärna hade sluppit.


Det värsta i det här är ändå maktlösheten. Att min välfärd och mitt välmående, att mitt liv och min hälsa, i den här situationen, ligger i någon annans händer. Och att han inte ser till mitt bästa. Att jag behöver strida för att få den ersättning jag har rätt till. Att det känns som att han sparkar på en som ligger. En höggravid kvinna.

Förresten, det värsta är att en så outbildad och fördomsfull person får sitta i en sådan maktposition. Han borde verkligen inte få göra det..

I Nashville blev jag frisk

Jag börjar bli riktigt trött på att vara sjuk. Den här smaken i munnen, eller avsaknaden av smak. Halsen som ett stort sår. Näsan går inte att andas genom. Blä.

Känslan av när jag var så där ohyggligt sjuk återkommer till mitt minne varje gång jag har ont i halsen. Det var i början av 2008. Jag bodde i min lilla etta på Åsögatan på Söder.
Jag fick riktigt hög feber, så där hög att jag bara låg i sängen, hela dagen, och försökte samla kraft till att gå på toa.
Mina vänner fick komma med mat och hänga den på dörren. Att själv gå till affären var otänkbart.
Efter några dagar insåg jag att jag måste till en läkare. Jag trodde nästan jag skulle dö! Halsen var som ett stort köttsår. Det gjorde riktigt jävla ont.
Läkaren tyckte att det liknade körtelfeber, jag fick aldrig något klart svar på var det var med mig, men jag fick penicillin med mig.
Jag var på benen några dagar senare, men halsen skulle det ta 6 veckor för innan den blev bra igen. Jag som var van att sjunga och skriva musik varje dag, nu kunde jag inte ens prata. Jag började känna mig som en deprimerad delfin i fångenskap (hade nyligen sett en film om en!) eller som en fågel i bur. Jag kände mig instängd. Alla oskrivna sånger och längtan efter att sjunga pulserade som en sprängfull vulkan inom mig.
Varje gång jag får ont i halsen vaknar känslan av den här gången då jag var så ofantligt sjuk. Och direkt sammankopplad med den känslan är känslan av Nashville. Japp. Jag pluggade musikproduktion vid den här tiden och var på väg till Nashville för att besöka ett musikförlag några veckor senare..

En snöstorm i New York försenade resan. Jag fick sova första natten på ett hotell vid Arlanda (!) och andra natten på ett sunkigt hotell i New Jersey.

Till slut var en framme. Lite tilltuffsad och med en jetlag som gjorde mig febrig, men framme!

Jag bodde på ett hostel med en salig blandning människor från alla världens hörn.

Jag hade turen att träffa Anna och Nicolette. 

(vad har jag på mig???)

Nicolette visade oss stan, tog med oss till "Fuel" och andra ställen som jag glömt namnen på. Hon tog med oss ut till Hendersonville- där jag med min hesa röst sjöng en sång i musikaffären, till en söndagsgudtjänst och till ett shoppingmall där vi blev sminkade. Tack vare Nicolette fick vi se mycket vi annars skulle missat.

Jewel! Jag var lyrisk över att få låna ut mitt capo till henne.

Jag minns Nicolette i hennes bil, hur hon hämtade upp oss och körde hem oss. 

Hon tog verkligen hand om oss!

Vi åkte till Memphis. Besökte Sun studio. Lyssnade på bra musik.

Vi bodde på ett motell och blev rånade under natten. Ingen kom till skada, bara lite jobbigt när passen försvinner. Av någon anledning var min handväska orörd. 

Jeans med en G-klav. Tja, varför inte?

En klockren turist. Jag förstås. (pappa, pappa jag har sjungit i Elvis-micken)

Men jag var inte bara turist, jag dokumenterade min resa. Den blev publicerad i fyra nummer av tidningen Studio.

Så varje gång jag blir sjuk och får ont i halsen vaknar först den läskiga känslan av när jag var så ofantligt sjuk i körtelfeber. Och sen övergår den i frihetskänslan det innebar att lämna sjukstugan här hemma och sätta mig på ett plan till Nashville.

Inte lika jobbigt att vara sjuk längre vill säga..

Jag blundar för att se

Host host och snörvel. I takt med att Alvin blev bättre blev jag allt sämre. Han är ännu hemma från förskolan, hostan är inte helt borta, men hans energi sprudlar igen. Det gör inte min.


När Alvin somnar efter lunchen finns det förstås tusen saker att ta tag i.

I ett hem med två sjuklingar, där den ena inte velat äta mat på en vecka, och en annan lagt all energi på att laga måltid efter måltid i hopp om att denna gång kommer han få i sig mat.. ett hem som vi nyligen har haft glädjen att flytta in i.. ja, i ett sådant hem ser det just nu ut som ett bombnedslag.
Men när Alvin somnar så plockar jag bara i ordning det värsta, sen tänder jag några ljus, sätter på lite fin musik och gör en kopp te. Sen sjunker jag ner i soffan ett slag. Jag sluter ögonen. Andas.

Utanför står träden alldeles stilla. En adventsljusstake lyser i ett fönster. Plogbilen jobbar för fullt.
Att vara sjuk är som att sätta livet på paus. Se hur det pågår utanför, precis som vanligt, men utan att själv vara delaktig.

Stöket och de vissnade blommorna

Ett påbörjat projekt

Med tanke på mitt nyårslöfte, att meditera. Ett bra citat:

Jag blundar för att se - Paul Gauguin

klädd som för Arktis

I tre dagar har vi tagit hand om en riktigt sjuk liten pöjk. Nästan 40 graders feber och en ordentlig hosta. Först idag har febern sjunkit.
Det var ju aldrig en fråga om utan när jag skulle bli smittad av de starka barnbaskiluskerna, och visst idag när jag vaknade rann näsan och ögonen sved. Alvin som i dagarna tre har varit som fastklistrad på mig, har nyst och hostat mig i ansiktet dag som natt.
Än så länge står jag upp, jag har ingen feber och (peppar, peppar) har jag inte fått den ohyggliga hostan.
Dagarna som gått har varit mest sjukstuga här hemma. Idag åkte jag och jobbade trots rinnande näsa, det var skönt att komma hemifrån, få lite frisk luft och prata med andra levande varelser.
Nu håller jag tummarna på att Alvin mår ännu bättre i morgon och att jag får hålla mig frisk. Dags att bädda ner sig och få så många timmars sömn det bara går nu.

Minusgrader i Stockholm. Förkyld kropp klädd som för Arktis.

som i en sagovärld

Vinterlandskap. Vitt. Änglalandskap. Bomull.

Jag blir så otroligt romantisk när snön faller. När flingorna sakta dalar ner mot marken. Eller landar på en gren, bredvid en fågel som har burrat upp sig i kylan. 

Jag blir mer närvarande. Tystnaden blir talande.

Jag blir som i en sagovärld. Det vita blir andligheten; det ljusa, det positiva.

Att vi fått öppen spis i vår nya lya spär på romantiken ytterligare.

Nu när vi varit inne de senaste dagarna, Alven har blivit sjuk, så har sprakandet från elden och snöflingorna utanför fönstret varit stämningsfulla. Det har varit riktigt mysigt att sitta inomhus och titta ut.                       

Vi firade ut julen med tomtebloss

Och nu när julen flyttat ut har tulpanerna fått komma in..

Jag snusar Alvin i nacken när han sover i soffan. En favorit.

Jag ser det snöar

Så föll det snö över Stockholm till slut, som vi har längtat. Direkt efter frukosten i morse kom pulkan äntligen till användning.

Vi var inte ensamma i backen. 

När vi kom in igen var det raka vägen till bilarna. Såklart! 

Igår kväll satte jag upp köksgardinerna som vi har ärvt av Pers farmor och farfar.

Inredningen går i lantlig stil här hemma, med trasmattor, blåsbälg och broderade gardiner.

Nu väntar vi bara på att kökssoffan ska komma på plats också.

Det som började så bra..

Idag var en sådan dag, att om jag hade fått välja själv så hade jag inte gått ut. Det började bra, med lite snö på marken. Alvin sken upp; snö, snö!
Men det blev ännu en grå dag med regn. Vart har vintern tagit vägen? Jag älskar snö och vinter! Jag vet att jag tillhör de få.
Pulkan vi köpte till Alvin i oktober står ensam och oanvänd på balkongen.
Så här vackert såg det ut för ett år sen..

I kväll har jag tänt brasan och väntar nu på att renrostbiffen ska bli klar i ugnen.  En lugn och rofylld kväll i Västertorp väntar. En kväll att landa i.

Förra årets vinteräventyr.

Trevlig helg!

Äntligen vacker!

Äntligen har jag gått upp i vikt. Äntligen efter flera år av att fått höra "Du måste äta, du är ju bara skinn och ben". Jag undrar om det är lika ok att kommentera tjocka kroppar som smala.
Jag kan säga att ätit, det har jag gjort. Per säger att jag äter som en brottare. Jag vaknade ibland om nätterna av att jag var hungrig, så hungrig att jag måste gå upp för att få i mig mat för att kunna somna om.
Skinn och ben, ja jag var bara skinn och ben. Jag vägde 52 kilo, och då är jag 1,72 cm lång. I somras höll jag på att tappa bikinin, den satt slapp om kroppen som var utan rumpa, höfter och bröst. Jag var sådär smal som det tydligen är fint att vara. "Åh, du har den perfekta jeanskroppen" fick jag höra. Återigen ok att kommentera en smal kropp. Men fin, det kände jag mig inte. Jag kände mig svag.
I dagens samhälle ses en smal kropp som det vackraste när en normal kropp inte väger lika tungt. Eller är det så? Tycker dom flesta verkligen det?

I december var jag så trött på att vara pinnsmal och behöva äta mest hela tiden, att jag bokade en tid på vårdcentralen. Vi tog en massa prover. Jag låg på gränsen för att ha järnbrist, annars såg allt bra ut.
Jag fick en tid hos deras dietist efter begäran. "Hon brukar jobba med överviktiga, så jag måste fråga om hon kan ta emot dig" sa läkaren.
Det kunde hon. Det visade sig att hon mestadels jobbar med diabetiker. I vilket fall så kunde hon hjälpa mig mycket.

Hon berättade om fiberrik mat. Hon pratade om att vitt socker och vetemjöl -som kan jämställas med socker- är dåligt för kroppen. Det visste jag redan, men det var bra att höra mer ingående från en expert.
Hon lärde mig hur jag läser på förpackningar för att få fiberrik mat.
Fiberrikt bröd, som jag trott att jag har ätit, visade sig vara fattigt på fiber och fullt av kolhydrater och socker.
Hon lärde mig att jag ska äta mat som smälter långsamt, inte mat som "rinner" genom kroppen- den mat som jag ätit mest i hela mitt liv. Att mosa sönder mat tex förstör fibrerna. Jag visste inte detta!

Så,  på bara några veckor har jag gått upp till 57 kilo! Jag känner mig starkare, mer balanserad- mitt blodsocker går inte upp och ner lika mycket, och friskare. Äntligen har jag fått lite hull; lite rumpa, lår och bröst. Jag känner mig äntligen mer kvinnlig. Jag känner mig vacker!

Denna fina bild fick en vän skickad till sig från sin pojkvän.

En liten labbråtta..

...ja det känner jag mig som ibland.

Idag har jag läst två artiklar om det vita sockret.  En med vetenskapligt stöd och en som inte hänvisar till några källor. Jag som i hela mitt liv har varit storkonsument av det vita sockret undrar förstås hur det har påverkat mig.

Jag är uppvuxen på snabbmakaroner, hönökaka, O´boy och kalaspuffar.
Eftersom jag under hela min uppväxt varit pinnsmal har jag kunnat äta hur mycket socker som helst, jag har aldrig behövt tänka efter. Det har aldrig synts på min kropp.
Men hur ser min kropp ut på insidan egentligen? Jo, den är full av inflammationer.
När jag var 24 år fick jag diagnosen Multipel Skleros, MS.

Vad beror MS på egentligen? Forskningen håller på för fullt. Läkemedelsföretagen sponsrar forskningen, och de gör det för egen vinnings skull naturligtvis. Det finns otroligt mycket pengar i läkemedelsindustrin. Men ingen forskning görs i ämnet föda. Vad mat har för inverkan på vår hälsa. Varför? Helt enkelt pga att där finns inga pengar att hämta. (Min källa kommer från en föreläsning av den duktiga läkaren Fredrik Piehl)
Jag tror däremot att det är här framtidens pengar ligger. Folk hungrar efter bra mat, nu när det uppdagas farliga produkter, en efter en.
Att idag satsa på giftfri, glutenfri, sockerfri mat- där har vi vinstinvesteringen. Där har vi framtidens marknad. Om jag får gissa.

Jag har förstås forskat en hel del på egen hand. Många med sjukdomen MS forskar på sig själva, griper efter svar. Många känner instinktivt att sjukdomen måste bli bättre om de äter bättre. Giftfri, kemikaliefri mat, men också en kost med lite socker, vetemjöl och mjölkprodukter. Jag har läst om många vars MS-symptom har förbättrats eller försvunnit helt när de förändrat sina kostvanor. Helt klart att här behövs forskning. Kom igen nu! Jag är så himla nyfiken.

Jag ser att världen håller på att förändras i ämnet mat. Te x har försäljningen av den glutenfria maten ökat markant i USA.
Jag tror att vi i framtiden kommer att se tillbaka och vara förundrade över hur vi levde. Hur vi kunde blanda i så mycket gifter i vår mat. Jag tror att all mat i framtiden kommer att vara ekologisk. Jag tror att när vi börjar förstå vad det är som egentligen händer inuti våra kroppar, vill ingen mer stoppa i sig denna giftiga mat.
Tack till alla som jobbar för att upplysa oss om vad som egentligen finns i vår mat, hur den påverkar oss och vad vi kan äta istället.
Alla snälla ni som i god tro ger min son godis, jag hoppas att ni också snart får ta del av denna kunskap.
Jag vet att sockret är förrädiskt, men vad exakt händer i hjärnan. Jag vill veta!

Efter mitt blogginlägg igår ringde en vän och rekommenderade mig att se detta inspirerande klipp på TED. 13 minuter- se det!
En annan vän hörde av sig och vill ha med mitt ansikte på bild, helt utan smink. Hon engagerar sig i "den osminkade sanningen", en utställning på den internationella kvinnodagen. Tack för engagemang, så klart jag är med!

Att ge tankarna vingar

Det här med nyår, jag gillar det. När livet liksom stannar upp ett slag. En känsla av att vi denna dag är kollektivt i nuet. Alla tänker efter, reflekterar och fokuserar tankarna på hur vi vill att kommande år ska bli. Det är en kraft i det, som ger skjuts i tankarna; Vilka förändringar vill jag göra och hur ska jag nå mina mål.. Men även en tillbakablick, en utvärdering på vad som funkade bra och vad jag vill ändra på i framtiden. Så här lät det förra året.

Jag brukar varje år skriva en lista på vad jag gjort under det gångna året. Genom den listan får jag klarhet i hur jag vill skapa min framtid. I år kändes det helt fel att göra en sådan lista, att fokusera och bestämma mål. Det tog helt stopp inom mig.
Jag kom till insikten att 2014 är året då jag släpper taget. Släpper taget om alla de tankarna som bara finns där, avlöser varandra och som jag knappt är medveten om. Jag vill göra det genom att meditera en stund, gärna varje dag. Det räcker med tio minuter, kanske bara 5. Jag tänker inte pressa mig, det ska kännas mjukt och avslappnande. Tillåtande.
Första dagen jag mediterade blev det tydligt för mig att det är tankarna som förminskar mig. Att det är de som knyter ihop och krymper mig. När jag släpper, tanke efter tanke, så känner jag att jag expanderas.
Ah, så himla skönt!
Så 2014 släpper jag taget, om och om igen. 2014 lyfter jag.

Vilket bra element för år 2014. Här kommer jag spendera mina kvällar, se in i elden och släppa tanke efter tanke efter tanke..

Senaste fyndet från Antikboden i Västertorp; en blåsbälg för en hundring.

Min karriär går bra förresten, ja min karriär som mamma. För det är den karriären som jag lägger min energi på just nu, den viktigaste av alla för mig just nu.

Gott nytt år!

Efter hemkomsten från julfirandet i Dalarna har vi packat upp kartonger så mycket vi bara orkat. Ja, så gott det går med en liten två-åring som hela tiden vill att vi ska leka med bilarna istället.

Alvins rum kom i ordning först, det är inte helt klart än, men Alvin älskar det redan. 

Alvin har sovit bredvid oss sen han föddes. Jag tänkte att det kanske blir svårt för honom att plötsligt sova själv i ett eget rum.  Men efter att ha bäddat Alvins säng och berättat att "det här är din egna säng" så var det helt självklart för honom att gå och lägga sig i sin nya säng. Jag gav honom vällingflaskan för natten och han gick själv in i sitt rum och lade sig i sängen. Underbara barn!

Vi har nu 8 kartonger kvar att packa upp. Sen börjar det roliga- inredningen!

Vi är i alla fall riktigt nöjda att ha kommit i ordning så mycket att vi kan använda öppna spisen. Äntligen.

Här ska eldas!

Vi hade ett lugnt nyårsfirande igår, med Pers kusin Peter på besök.

Peter är Alvins favorit. Tvärtom också tror jag..

Peter bjöd oss på god Irish coffee

Tolvslaget firade jag bredvid Alvin som vaknade av alla smällare och raketer. "Pang" sa han och pekade mot fönstret.

Ett annorlunda men riktigt mysigt tolvslag.

Gott nytt år alla!