doften av kaffe

Igår försvann plötsligt både mitt smak och luktsinne. Vi åt köttfärssås och spagetti till middag och det smakade ingenting. Det var en mycket märklig känsla att bara känna konsistensen av maten.
Jag försökte prova med något skarpt som tandkräm, men ingenting. Jag luktade på kaffe (som luktar så otroligt gott tycker jag) men inte en suck.
Jag började känna lite panik och tankarna snurrade iväg- tänk om jag aldrig mer kan njuta av god mat eller en kopp kaffe?
Jag och Per började googla på Ms och tappa smak, vi fick flera träffar. Min kropp sjunk ihop och jag låg på soffan hela kvällen och kände mig minst i hela världen. Ett Ms-skov för mig brukar vara ca 3 månader, och rädslan över att det skulle bli ett permanent skov väcktes.

Morgonkaffet var varmt, det var det enda jag kände. Hela morgonen sörjde jag mitt förlorade smaksinne, tankarna hann bollas en miljard gånger fram och tillbaka.
Jag tänkte på vad som var viktigt i mitt liv. Hur jag skulle förhålla mig till mitt nya liv utan smak och luktsinne. På vad jag skulle sakna. Så klart fanns oron- vad kommer hända härnäst? Har min Ms blivit mer aktiv nu?
Jag mediterade, eller försökte meditera- tankarna ville inte vila.

Jag kan nog säga att min förmiddag var fylld av existentiella frågor. Mitt liv ruckades ur sina vanor.
Jag tänkte att nu behöver jag lägga om min kost dramatiskt och börja träna mer rutinmässigt. Nu är det dags att verkligen ta hand om min kropp. Boken "Andens anatomi" av Caroline Myss dammade jag av, en bok som gett mig mycket inspiration tidigare.

Så mycket beslutsamhet och kraft som väcktes denna förmiddag, tänk vad som ska till för att jag ska lyssna på min kropp. Varför vänta tills det är för sent?

När jag borstade tänderna innan jag åkte till jobbet kände jag smaken av tandkräm. Jag tittade in i mina rödgråtna ögon och höll andan. Så luktade jag- jag kände doften av maten jag nyss åt!
Lyckan i min kropp och stenarna som föll från mitt bröst, ja det var en otrolig lättnad. Jag sprang ut i köket och öppnade kaffeburken, ahh.. Det var som tur var inget Ms-skov, bara sviterna av 9 veckors förkylning!
Idag har jag njutit som aldrig förr av en kopp kaffe. Middagen var gudomlig. Vad underbart det är att känna smak. Och luktsinnet, tänk nu när våren kommer, alla dofter. Vilka fantastiska sinnen, som jag bara har tagit för givet. Ingenting är självklart.

När jag gick till jobbet sken solen och jag kände hur den värmde mina kinder. Jag som alltid brukar ha bråttom till jobbet, jag brukar följa med strömmen med människor som nästan småspringer fram på Folkungagatan. Idag gick jag långsamt. Lät andetagen följa med mig i varje steg.
Plötsligt märker jag hur vi är många som går sakta. Tidigare har jag bara lagt märke till de som skyndar.
Så tänker jag att här går vi i vår värld, som i en parallell värld. Det finns ingen annan som ser oss, men vi ser varandra- vi som skyndar långsamt. Vi som känner solens värme mot kinden.

Lätt som en fjäder

Vi åkte mot havet och Alvins morfar i fredags. Resan gick lätt, jag älskar att köra när solen skiner och omgivningen är som vackrast. Det kändes som om vi rullade ner från Stockholm till Göteborg. Vi flög över vägarna. Själen lätt som en fjäder.

Det är fint att träffa min gamla familj. Alla minnen som vi delar, från när benen var fulla med spring och jag fick vara liten.
När vi fiskade krabbor om somrarna. När jag klämde pekfingret i en dörr och tappade nageln. Hur vi sjung med till "Free falling" på högsta volym i bilen.
Alla dom där små minnena som ingen annan än vi i familjen delar. Det som vävt oss samman för livet. Det kommer alltid att vara så, det är ingenting som nånsin går att tvätta bort. Det vill jag inte heller. Det finns så många fina minnen som gör mig varm ända in i hjärteroten.

I helgen så hoppas jag att det skapades sådana minnen för Alvin. Även om han inte kommer komma ihåg dem, så hoppas jag att en fin känsla fått slå rot.
Han umgicks med sin kusin Saga och älskade varje sekund. Han kvittrade som en fågel och det smittade av sig på oss vuxna vill jag lova.

Brahehus - matstället längs vägen

Alvin och Saga fann varann direkt

Promenad till havet

Födelsedagsfirandet

Alvin rosenröd om kinderna 

Jag stod för förrätten. Mango, avokado, kräftstjärtar, koriander och sweet chilisås.

Duplo

Vägen hem var lika vacker, med lätta andetag

Med pannan tryckt mot rutan

Jag sitter i en bil, på en landsväg nånstans. Jag har alltid älskat att åka bil, att få sjunka in i min egna värld och låta fantasin leka fritt, i detta vakuum.
Ikväll är min panna tryckt mot rutan, jag tittar upp på stjärnorna. Tänker. Funderar. Filosoferar.


Jag kommer så nära jorden när jag tittar upp mot det oändliga.
Jag undrar över alla dessa människor som har tittat på samma stjärnor som jag, flera tusen år tillbaka i tiden. Om dom har tänkt samma tankar som jag? Undrat över vad som finns däruppe egentligen och varför?
Jag slås av tanken över vad vi alla människor jagar omkring för här nere på jorden egentligen. Bekräftelse? Kärlek? Mening?
Vi är nog rätt söta sett från ovan när vi springer omkring här nere som yra höns, eller som katten som jagar efter sin egen svans..

Morgonens smoothie

Jag älskar att starta morgonen med en energibomb. Det känns bra, smakar bra och är bra!

Idag fyllde jag mixern med;

1 kiwi
1 banan
1 tomat
1 stjälk selleri
1 tsk vetegräspulver
1 tsk Chlorellapulver
1 dl osötad mandelmjölk

Ha en fin dag!

två vändor

Min man har sina egenheter. En sak som han är allergisk mot, är att behöva gå två vändor med matkassar eller vad det än är som ska bäras hem. Fy skam den som måste gå två vändor.

Idag var vi och storhandlade, och när vi packade ner alla varor sa jag att den här gången kommer det inte gå att få med sig alla varor på en gång- omöjligt!
Vi fick parkering nära hemmet, men det hindrade inte Per att tänka ut olika lösningar på hur han skulle få med sig alla kassar på en gång.
Jo, jag kan också bära förstås, men idag behövde vår lilla två-åring min famn.

Så packar Per ut barnvagnen ur bilen, fyller den med alla kassar och går nöjd hemåt.
Vad är det med det här att inte gå två vändor? Ibland har Pers fingrar varit blåa när han kommit innanför dörren, men allt kom minsann med.

Jag kommer aldrig förstå grejen, men det kanske ligger en tjusning i det. Att uppskatta något som för mig är helt obegripligt.

Jag tror precis jag gjorde karriär

Idag kom tanken "jag slarvar med mitt liv". I den tanken ryms känslan av att jag inte gör det jag verkligen vill göra, till 100%. Jag kan bättre.

För mig är det inget nytt att sådana här tankar vaknar till liv efter att ha legat sjuk på soffan i en vecka. Jag fungerar så, att när jag får minsta lilla tillstymmelse till frisk känsla i mitt kropp, då är jag uppe på benen och städar. Fixar. Gör nytta.
Både för att det är så nedrans tråkigt att vara sjuk och inte kunna göra någonting, och för att jag så fort som möjligt vill "komma igång" med mitt liv igen.
Allt har ju varit på "hold". De uteblivna jobben, pengarna, vännerna, samtalen, motionen. Vägen mot mina drömmar har varit öde.
Det här med drömmar. Listan över målen i livet, att göra karriär. Vad menas med det egentligen- att göra karriär?
För mig innebär de orden bara en stressig strävan mot någonting man inte har i nuet, och som man måste ha för att duga till. Hur kommer det sig att de orden har den inverkan på mig?

Jag vet att jag många gånger har satt upp mål som liksom hamnat på en pedistal, högt upp och långt borta.
Känslan av att det är någonting som jag inte har, har överskuggat känslan av vad själva målet skulle innebära. Vägen däremellan har varit lång och ouppnåelig.
Jag tror så här i efterhand, när jag ser tillbaka, att jag hade haft god hjälp av att bryta ner mitt mål i beståndsdelar. Tittat på det och funderat över varför jag vill nå just detta mål. Hur skulle det kännas att nå detta mål? Att ta ner målet på marken och veta att det är för de goda känslorna jag vill nå mitt mål.
Jag har aldrig hört om någon som har ett mål som skulle medföra att den mår dåligt. Jag har bara hört om mål som skulle medföra; energi, hälsa, självförverkligande, glädje, styrka, frihet.
Jag tror att det är viktigt att reda ut varför.

I kväll ska jag tänka på mitt mål. Känna hur det känns i kroppen när jag nått målet. Fylla hela min kropp med den känslan. Förstå varför jag vill mitt mål- för att det känns så bra.

När jag är sådär fylld med alla de kvaliteter jag vill uppnå, då är det egentligen bara manifestationen på det yttre planet kvar. Är det då verkligen så viktigt? Inom mig är jag ju redan där.

Jag vill sluta stirra mig blind på de materiella manifestationerna och istället börja må sådär bra, vara sådär nöjd redan nu. Så glappet mellan målet och mig inte finns kvar. Jag är målet.
Och om målet manifesteras- ja då är det bara en bonus.

BLA BLA BLA

Jag satte mig ner i soffan med en kopp honungsté medan Alvin tog sin vanliga middagslur. Jag satte på datorn och gick in på facebook. Jag skrollade mig genom flödet, lyssnade inte på magen som knöt sig där nere, och så började orden eka i mitt huvud: Bla-bla-bla-bla-bla-bla, bla-bla-bla-bla-bla.. tills jag blev uppmärksam om orden i mitt huvud och började skratta! Jag stängde ner facebook.
Ja, precis så känner jag, bla bla bla.. Samma visa varje dag, år ut och år in.
Jag tänker att facebookflödet är lite som "Hem till gården", en såpa. Never ending story.

Så tänker jag på det här med att sminka sig, på tiden vi kvinnor lägger ner på att göra oss i ordning. Tankarna för mig nu vidare till hur mycket tid vi lägger på Blaha blaha?
För det kanske är 2% av alla ord som rinner genom mig varje dag som verkligen inspirerar mig.

Därför tycker jag istället om att läsa bloggar. Ett litet utrymme med någons tankar som tilltalar mig. Någon som tänker på ett sätt som inspirerar mig.
Jag tycker om bloggar eftersom jag då själv kan välja vilken blogg jag vill läsa, och välja bort dem jag inte vill läsa.
På facebook kommer det in så mycket information och åsikter som jag önskar jag vore utan.

Tur att jag själv kan välja vad som är bra för mig och tur för mig att när jag inte är medveten om att något inte är bra för mig- ja då ekar orden sig starka inom mig. Tydligt! BLA BLA BLA.

                                                                ***

Igår var första dagen jag gick utanför dörren sen i måndags. Jag har varit så himla sjuk.
Jag gick till affären och köpte grapefrukt och tulpaner. Bra combo.

I morse sken solen så vackert på tulpanerna.

Jag älskar vasen som Per ärvt av sin farmor och farfar.

Friskhet + tulpaner går hand i hand i vårsolen

Jag brukar dela upp buketten så jag får tulpaner i varje rum.

I sovrummet får en tulpan på på klädskåpet, långt ifrån Alvins nyfikna tassar.

Jag har vigt en stor glasvas åt en ljusslinga för att mysa till sovrummet lite extra om kvällarna.

Pers "tomte" pryder vår vägg intill den öppna spisen. Den är hittad i skogen.

Utrymme

Dom där dagarna då det finns utrymme. Då luften får åka ända ner i kroppen innan hissen går upp igen.
När tankarna får studsa fritt, fram och tillbaka i skallen, ända tills de studsat färdigt och lägger sig i ett tydligt mönster. När det inte finns någon där som knackar mig på axeln hela tiden.
När solen sakta har förflyttat sig på himlen och jag märker det pga att min kropp kommer i skugga.
Utrymme.

Jag värderar dessa stunder så oerhört högt. För får inte pusslet läggas emellanåt, ja då får inte min själ ro.

Tråkmamman

Soffliggardag. Återhämtning. Tråkmamma.
Ja, nu är Alvin bra trött på mig. Jag bara ligger på soffan. Kraftlös. Febrig.
Jag är också uttråkad och trött på att bara ligga på soffan, men jag kan inte göra annat.
Termometern har visat mellan 38-39 hela dan. Vad jag har önskat att se siffran 37..

I morse gjorde Per en drink med ingefära, chili och honung till mig i hopp om att det skulle hjälpa mig svettas ut febern.

Jag kombinerade leka med Alvin och ligga på soffan under filten. Alvin kom inspringandes med pasta i munnen och ville att jag skulle ta kort på  honom. Sen tittade han på korten och skrattade! O så igen.

Gullunge.

Ropa inte hej..

Jaja, ropa inte hej.. Det blev en dag inne trots bra utsikter. Febern steg under dagen och jag begravde mig i högen med filtar igen.
Det är ju en himla tur att min lilla pojk tycker om att mysa med sin mamma. Energi till att leka kan jag just nu inte erbjuda min käre son.
I stället har vi tittat på Nicke nyfiken och ätit frukt, en ganska mysig dag trots allt.

Feberfri!

I morse vaknade jag i en plaskblöt säng, alldeles genomsvettig. Alvin som kom inkvittrandes kände på mig och sa "mamma blöt", och skrattade.

Jo, febern svettades jag ur mig under morgontimmarna och idag är jag nästan helt feberfri!
Känns märkligt ändå att jag igår kl 18 hade över 40 graders feber. Det gick snabbt att bli av med den. Jag undrar om det är för att jag väntade såpass länge med febernedsättande? På tv4 igår sa de att tillfrisknandet kan ta just längre tid om man tar febernedsättande. Vad vet jag, jag är i vilket fall väldans glad över att vara frisk igen! Efter 40 grader räknas inte en halv grad tycker jag.

Snart ska jag bege mig ut på en kort promenad och njuta av solen och vårblommorna!

I en hög täcken o filtar

Idag har jag legat nerbäddad med en hög täcken och filtar om mig.
Febern steg under dagen och när den nådde över 40 grader kastade jag in handduken och tog en Alvedon. Tack o lov för det, det är inte helt enkelt att få i sig mat när man har så hög feber. Bara att sticka ut handen från täckena för att ta en klunk vatten var en pärs.
Nu hoppas jag på en god natts sömn, så kroppen får återhämta sig ordentligt.
Hoppas ni mår bättre än mig!

Nu rinner sminket av..

..och kvar står jag. Precis som jag är.
Jag hade aldrig kunnat ana vilken betydelse sminket i mitt ansikte har haft i mitt liv, om jag inte valt att helt enkelt sluta kleta på mig det.
Hur många tankar jag ägnat varje dag på hur mitt smink ser ut. Tiden jag har lagt ner på att sätta på mig masken. Varje dag. I 24 år.
Undrar lite över hur många dagar jag sammanlagt har slängt bort av mitt liv på smink. På yta. Tid jag hade kunnat lägga på så mycket annat. Men störst av allt är ändå hur stort utrymme det har fått i mina tankar. Varje gång det regnat ute- är jag svart under ögonen nu?

Min begåvade vän Sofhie satte bollen i rörelse. Hon fick idéen att måla av osminkade kvinnor. Den osminkade sanningen. Hon frågade mig om hon fick göra mitt porträtt. Självklart.
I samband med detta fick jag passande nog en ögoninfektion- då kunde jag ju inte använda smink. Jag tror jag fick infektionen av min mascara, där kryllade det säkert av bakterier.

När jag nu har varit osminkad ett par veckor har jag blivit medveten om hur mycket sminket har betytt för mig i min vardag. Hur jag har sminkat på mig självförtroende och säkerhet.
I början kände jag mig naken. Jag tyckte det var jobbigt, ville gömma mig.
Jag känner mig fortfarande naken, men med känslan av frihet. Jag vill springa ut i regnet och låta dropparna rinna i mitt ansikte, droppa från mina ögonfransar.
Objektifiering som vi alla kvinnor växt upp med, och känner mer eller mindre utav, den blir så tydlig för mig. Jag trodde inte att jag var så påverkad som jag nu inser.

Jag vill dela med mig av dessa väl valda och insiktsfulla ord om objektifiering- jag hade inte kunnat säga det bättre!

Internationella kvinnodagen idag. En dag som behövs. Jämställdheten har kommit långt om man läser historieböckerna. Men det är fy skam att vi inte har kommit längre än så här idag.
Jag tror på framtiden och blir glad över Caroline Heldman och alla andra kvinnor och män som jobbar för jämställdheten och som skickar ljus över våra tankar, öppnar upp i tankebanorna. Den värld vi är uppvuxna i kan vi, när vi blir medvetna, förändra. Tack!

Min osminkade bild som blev ett porträtt.

Den onda dockan

När Alvin fyllde två köpte vi bland annat en liten gose-hund som kunde prata och sjunga, eftersom han tyckte den var så rolig i affären. Det tyckte han i ungefär två dagar, sen var det hej då hund.
Det vi inte räknade med var att denna lilla hund kunde börja prata när man minst anade det.
Som härom natten vaknade jag förskräckt av att jag hörde röster. Då var det hunden som sa "godnatt" och "krama mig". Puh..
Efter att ha växt upp med filmer som "Den onda dockan" och "Det" får jag kalla kårar av denna söta äckliga lilla hund. Spooky. Nu åker den ut.

I väntans tider

Så kom då även magsjukan till vårt hem. Är det sant? Jag har varit förkyld i sex veckor (superförkyld) haft feber om vartannat, ögoninfektion, bronkit och nu.. magsjuka! Allt detta under en period av sex veckor.
Stackars lille Alvin, nu har han somnat på soffan, helt utmattad. Nu kan Per och jag bara vänta på vår tur.

Två tillfrisknande ser ljuset i tunneln = våren

Årstider

Vilken morgon med strålande sol och det allra första vårtecknet. Inte för att jag inte älskar vintern, men när våren ger sitt första tecken känns det alltid så sprittande härligt!

Oh, så gott

Glad semmeldag! För ni har väl ätit en semla dagen till ära?

När jag var liten åt vi semla med hetvägg, som mormor säger. Det är semla med varm mjölk som vi åt i djup tallrik. Väldans nyttigt. Men oh, så gott. Eftersom det bara var en gång om året som vi åt semlor, är känslan från barndomen av att det var så där himla speciellt, kvar inom mig. Det var något vi gjorde ihop. Så gott det var, både för smaklökarna och för själen.

Lundins bageri i Västertorp

till slut, tack o lov

Sedan ett år tillbaka har Alvin haft hosta, till och från mest hela tiden. Han har 'falsk krupp' och vi har haft många vakennätter. Han har hostat i sömnen och vaknat gråtandes, så många gånger att det gör ont i mamma-hjärtat.

Vi har verkligen kämpat med hostan och efter många turer till akuten och vårdcentralen nöjde vi oss till slut inte med att bara bli hemskickade utan någon riktig utredning. Vi tjatade oss till att få träffa en riktig barnläkare, och till slut fick vi göra det. Så nu har Alvin äntligen fått hjälp, tack o lov!

Han har fått en inhalator och en specialmedicin som han kan när han ska sova. Läkaren tyckte det var konstigt att vi inte har fått mer hjälp tidigare. Det är så synd att man måste vara som starkast när man är som allra svagast för att få hjälp. Står man inte på sig blir man utan hjälp.

Jag har inte riktigt märkt hur spänd jag har varit över detta förrän nu när vi fått hjälp. Det är som att en sten har fallit från magen och äntligen slappnar jag av på djupet. 

Den här fina gröna soffan i väntrummet hos barnläkaren, påminner om min gröna kökssoffa som jag har ärvt. Den står i ett magasin i Göteborg.

Vårt kök ekar tomt och vitt, och jag längtar efter att tömma magasinet och förgylla vårt kök med min gröna kökssoffa.

Det börjar bli lite frustrerande att bo i ett halvfärdigt hem när jag redan inrett hemmet i tanken.

Desto roligare när allt är på plats antar jag.

Att måla

I hela mitt liv har jag älskat att vara kreativ; att måla har alltid gett mig en befriande känsla. Min farmor inspirerade mig- hon målade stora oljetavlor med öppna fält och blommor- och jag fick ärva hennes målarlåda full med oljefärger. Jag är så glad att Alvin också tycker det är så kul att måla. Så fort han blir lite större ska jag köpa ett staffli och riktiga färger till honom.
Idag rotade jag fram en gammal tavla från källaren som jag påbörjade för flera år sen. Jag köpte heltäckande vit färg för att måla över tavlan, så jag kan börja om på nytt.

Jag använde sandpapper för att få bort ojämnheter.

Alvin var förstås med och hjälpte till.

Jag använde V-slip från Alcro.

Sen fick vi hoppa in i duschen och skrubba oss rena!