Smygstarten

Nu är den snart här, den efterlängtade julen. Snön däremot låter väntas på sig. Åh, vad jag längtar efter de vita små flingorna..
Idag har istället dimman legat som ett tjockt täcke, hela dan. Jag har jobbat hemifrån, och brasan har brunnit konstant. Det behövdes för att göra denna syssla lite mer upplyftande..

Papperssortering.. suck!

På söndag är det 1:a advent och den årliga julmarknaden i Västertorpsskolan. Både jag och Per är barnsligt försälskade i julen, och vi är nu som som två förväntansfulla barn. Alla julsakerna är förstås redan upplockade från källaren. På söndag smäller det, då ska hemmet pyntas. Ser sjukt mycket fram emot det!

I kväll har jag smygstartat med att göra glögg. Sockerfri och sötningsmedelfri. Fast jag toppade den med lite honung.
Jag kommer att fortsätta experimentera, så när jag uppnått bästa möjliga resultat delar jag förstås med mig av det.

Idag kan vad som helst hända

Innan klockan slog nio idag har jag; varit på Coop och handlat, ätit köttbullar på ett slott, sett giraffer på cirkus, tankat och tvättat bilen, ätit korv, till efterrätt en Sandwich-glass och plockat ut taggar från Alvin som oturligt nog trillade in en kaktus.

Att följa med i en tre-årings fantasivärld är fantastiskt!

Vad har du hunnit med?

Mission accomplished

Idag begav jag mig till en av de bästa secondhand affärerna - Myrornas i Skärholmen. Den är så stor att man gör bäst i att skriva en inköpslista innan man träder in genom dörrarna. Annars riskerar man att komma hem med ett helt släp med grejer. Men det kanske bara gäller mig..

Jag hittade i alla fall vad jag letade efter. Julgardiner till köket och så sprang jag äntligen på den hylla jag sett för mitt inre i ett år. Hurra!

Sydda och broderade av någon kreativ själ därute eller där bortom.

Sådär mot kvällningen hittade jag ett recept på glutenfritt bröd utan en massa kokos och mandelmjöl.

Mandelmjöl gör sig bäst i kakverk tycker jag (blir rätt gudomligt gott faktiskt), och kokossmak i bröd…njae.

Medan brödet gräddades i ugnen satt jag på golvet med datorn i knät framför brasan och förberedde mig inför ett möte.

Här sitter jag ännu, fast med té och nybakat bröd.

Brödet? Heeelt ok. Det kommer nog aldrig att smaka som brödet jag är uppvuxen med, det är väl bara att vänja sig I guess. Så är det ju också fritt från både socker och gluten. Känns som om jag kommer vänja mig snabbt. 

Receptet kommer förresten härifrån.

Nu fortsätter sökandet efter gott bröd gräddat i låg temperatur, helst 110 grader. Funkar det? Anyone?

Avundsjuka & skamfiltar

Igår sa en kompis till mig att hon ofta känner avundsjuka, och sen var det som att hon lade en filt av skam över sig.

Att känna avundsjuka ses ofta som något skamligt, en dålig känsla. Jag ser det inte så.

Jag ser avundsjuka som en kompass. Avundsjuka talar om för mig vad jag vill.
Jag känner tacksamhet för avundsjukan som visar mig vägen. Samtidigt får jag tycka att någon annan har lyckats skapa något bra för sig själv, jag blir inspirerad. Och jag vet att jag också kan skapa det jag blir avundsjuk på om jag vill. Det är ju bara positivt!

En liten tanke så här på fredagsmorgonen jag ville dela med mig av.
Ut å var avundsjuk nu och skapa idéer inför framtiden!

(Hej då till skamfiltar)

(Bild från Majkenhood)

Bye bye skräckisar

Att se hemska filmer, eller t o m nyheterna, klarar jag knappt av efter jag fick Alvin. Min smärtgräns över att se lidande har flyttats fram till det nästan obefintliga.
Det enda jag fortfarande kan se, utan att vara rädd över att det när som helst kan dyka upp en hemsk bild som inte lämnar näthinnan, är Morden i Midsomer!
Jag o Per har nästan sett alla avsnitt vid det här laget.

På Halloween tänkte vi se en skräckis dagen till ära. Den började med att fem barn långsamt hängdes upp i var sitt rep runt halsen. Bilden av dessa små sprattlande barnsben etsade sig fast och jag satt med hakan hängandes, undrandes varför man vill skapa så hemska bilder för andra att se.. Noop, jag klarar inte av det. Känns också helt onödigt att ge sig själv sådana bilder. Ja, även om det "bara är på film".

Så, det var bara att stänga av filmen och sätta på ett Morden i Midsomer-avsnitt.
Slutet på det avsnitt vi såg var lite talande. Mördaren lämnar över sig själv till polisen med orden: "Ja, det enda vittnet kunde jag inte ha ihjäl, jag kan ju inte döda ett barn.." Ha ha, tydligt att Morden i Midsomer är min melodi!

(-från en som älskade skräckisar)

Det enda jag inte är rädd för att se, är spökfilmer.

De skrämmer mig inte ett dugg.

Trodde jag.

Det var innan jag såg The Conjuring.

Om två spökjägare, som bygger på en sann händelse.

Kan rekommendera denna skräckis, om man vill få nackhåren att resa sig.

Att laga sina favvojeans!

I kväll har jag dammat av symaskinen och lagat ett par favvojeans jag längtat alldeles för länge efter att kunna trä på mig. Tro nu för allt i världen inte att jag kan det här med att sy. Nej, varje gång jag trampar ner pedalen och maskinen börjar rulla rycker jag till av rädsla och sitter där sen med ett spänt russinansikte, kisar och hoppas på att nålen inte ska studsa upp i ansiktet.
Jag är faktiskt så usel på att sy att jag packade med mig symaskinen i helgen då jag skulle träffa min syster. För det är faktiskt så illa att jag inte visste hur jag skulle trä maskinen.
Min syster som har jobbat som segelmakare och kan det där med symaskiner, visade mig äntligen hur det skulle gå till.
Vad jag har väntat på detta ögonblick, att kunna laga mina kläder själv. Säkert i 5 år! Stackars symaskin som har fått stå i en mörk garderob i väntan. Till glädje för skräddaren förstås. Men i kväll så har här lagats jeans!

Jag baserar min sykunskap helt på hur jag sett skräddaren göra. Det jag kan se är att hon har tagit en bit tyg och sytt ihop den med jeansen, fram o tillbaka över hålet i vad som känns som en evighet. Jag hade symaskinen inställd på de tätaste stygnen för ett (vad jag gissar) blir ett mer hållbart resultat.

Nu i efterhand kan jag konstatera att jag är mest nöjd över att jag inte fått en nål i ansiktet och att skräddaren skulle göra det mycket bättre. Vikten av att välja tråd som stämmer överens med färgen på tyget, är en uppenbar lärdom. Nu gör det inte så mycket eftersom hålet var i grenen.

Jag har också fått upptäcka att det är himla kul att sy, att laga och fixa. Det är till och med rogivande, förr har det bara gett mig huvudvärk.
Vips, mina älsklingsjeans tillbaka!

Små gömda skatter

Att bli bortskämd med massage, god mat och varma källor kan jag lätt vänja mig vid. Väl hemma efter att hela gårdagen spenderades bakom ratten, har jag fortsatt skämma bort mig själv bäst det går. Då i form av nyttig mat, tända ljus och avslappnade axlar. Jag hoppas avslappningen håller i sig 4-ever.

Härom dagen plockade jag fram mina arbetsbyxor jag hade när jag gick estetlinjen på Helsjöns folkhögskola. (97-98!)
De är ett par lila hängslebyxor. Inte världens vackraste, men det ger kreativ lust att ha byxor med fläckar från både färg och lera.
Jag började på en tavla för säkert ett år sen som jag fortsatte bygga vidare på.
Jag hittade gamla kartor på Antikboden här i Västertorp för 5 kr styck som jag ska använda.
Kartor har alltid fascinerat mig. Små prickar till städer och tunna streck till vägar. Platser som någon känner utan och innan.
Platsen som jag känner allra bäst är Billdal söder om Göteborg. Jag vet alla gömda stigar, vart man lättast bestiger "sockertoppen"- det höga berget på andra sidan dalen om vårt hus. Jag vet vilken ö där det är bäst klippor att dyka från om sommaren, var det växer fullt av hallon och genvägarna som ingen annan vet om.
En liten prick på en karta för en annan, en plats full av minnen för mig.
Och alla prickar jag ser på kartan är någon annans Billdal. Små gömda skatter. Därför älskar jag kartor.

En början till bakgrund. Fortsättning följer en annan dag.

I lugn takt

Idag har jag valt att vakna långsamt. Jag förvånade faktiskt mig själv med det, jag som var så bestämd över att gå på morgonpasset "De fem tibetanerna" i den mysiga yogasalen med stjärnhimlen här på Asian spa.

Det här att vakna upp sin egen takt, det händer inte ofta med en tre-åring i hemmet vill jag lova.
Så, jag drog mig ett slag i sängen, sträckte ut varenda liten muskel i kroppen, bunkrade upp kuddarna och bläddrade i en tidning.
Sen bryggde jag kaffe, läste lite bok och nu sitter jag i sängen (sängen från himmelriket!) och skriver. Kroppen är tung efter gårdagens yoga och massagebehandling. Här är helt fantastiskt, jag älskar de varma vattensängarna, fotbadet och de varma källorna. Ljusterapirummet är också himla skönt att ligga i.
Snart är det frukost. Sen kommer vi bada ångbastu, ta ett sista dopp i källorna innan bilen styr tillbaka mot Stockholm.

Avslappnad och insmord med olja. 

Roadtrip

En sjuukt efterlängtad helg närmar sig. Väskan är packad, bilen tankad och laddad med en massa bra musik. I morgon bitti åker jag söderut, mot mitt älskade hav o familj, med slutdestination Asian spa i Varberg. Pappa bjuder mig och min syster på en spahelg och det ska bli helt underbart!
Bara det att gå en promenad längs havet..
Eftersom jag är uppvuxen vid havet kommer havet alltid ha ett visst rum i mitt hjärta. Jag kommer alltid att känna dragningskraften till det salta havet med horisonten. Som en kär vän.

Asian spa

Jag ska njuta av varje liten sekund.

Puss-blomman

Lillen har legat sjuk sen kalaset i lördags. Under dessa dagar har han upptäckt Doctor Snuggles. (Jo jag hade ett finger med i spelet)

Det har inte varit några hela avsnitt vi sett, utan jag har fått spela fram o tillbaka till Puss-blomman typ 500 miljoner gånger. Japp, puss-blomman. "Gulligull" säger hon om Norpan och pussar honom tills han skriker på hjälp.

Det slutar dock inte där, utan jag har själv fått order om att vara puss-blomman, Alvin har varit Norpan och Per Doctor Snuggles. Jag har pussat Alvin som i sin tur har skrikit på Doctor Snuggles efter hjälp.
Om och om igen, precis som en 3-åring vill ha det..

Att brista en smula

Stress. Nej, jag är inte stresstålig. Det minsta.
Vad är det för ord egentligen. Stresstålig. Tålig för stress. Att bygga upp en barriär runt sig, härda ut, bita ihop och liksom tåla? För stress är ju inget naturligt tillstånd.

Veckan som gått har varit fylld med olika moment som gett upphov till stress i mig. Jag har tagit på mig för mycket.
Idag brast det. Efter att de sista gästerna åkt, Alvin sov i sin säng och jag sjunkit ner på schäslongen med en kopp té. Det var skönt att det brast. Att stenen föll.
Och det låg nära denna gång, det var liksom lätt. Lättare än vanligt och jag tackar yogan för det. Yogan som har fört mig närmare min inre naturliga takt.
Jag landar, jag lär mig, jag är här igen. Här hos mig. Dock med tårar, men de rinner av.

Jag tänker på det jag missat när jag stressat. På målet jag satt för mitt inre, på hur bra allt skulle bli. Kalaset, födelsedagen, fars dag. Det skulle vara perfekt, på mitt sätt.
Jag tänker att det är svårt att vara närvarande i allt fixande. Hur jag tänkt på att inte köra på för hårt, men ändå inte lyckats. (att göra-listan tog aldrig slut! Jag hann inte svabba golvet..)
Har jag njutit? Ja. Fast inte så mycket som jag kunnat. Den tunga stenen tar kraft och fokus från det som är nu. (o hur viktigt är det egentligen med ett skinande golv?)

Jaha, så det behövde alltså gå en vända till. Okej.
Jag bestämmer mig för att att nästa gång ha det ännu roligare. Att nästa gång ska mina axlar vara avslappnade genom hela resan. För egentligen älskar jag att fixa födelsedagspresenter, tårta och kalas. Och visst har det varit roligt också! Men nästa gång ska jag inte falla i tårar efteråt.

Gårdagens muffins, jordnötter och lite inspirerande läsning. Perfekt!

3

Oh my, sicken vecka! Det är ett heltidsjobb att ha treårs-kalas vill jag lova.
Men sååå roligt! I morgon väcker vi Alvin med ljus, tårta och sång- ser så mycket framemot det.
Tänk att min lille grabb blir 3. En fantastiskt rolig ålder, den fantasin alltså.. den bjuder på många skratt varje dag!

Nu ska jag ta min trötta kropp och bädda ner mig och drömma om Blixten McQueen, muffins, springcykel, motorcyklar och längta tills klockan ringer tidigt i morgon bitti. Å hoppas Alvins kort blir valt på Bolibompa, det vore helt gryyyyymt!

Min första marsipantårta..

Att man kan älska någon så mycket.

Yoga, natur, spabad o brasa!

Igår började jag dagen med att stå still och andas, känna in kroppen och justera hållningen. Så mycket kraft o energi man kan få bara av att stå still, vara närvarande och få balans i kroppen. Det är skillnad på axlar som hänger framåt- vilka mina oftast gör- och att ha bröstkorgen som en sköld framför sig och ett fritt flöde av syre som flödar in och ut genom kroppen. Jag är helt lyrisk över hur bra yoga är!
Eftersom jag lämnade tankarna utanför yogasalen, var jag som ett tomt skal. Jag fylldes med nya friska, pigga tankar. De kom helt naturligt genom rörelserna som gav nytt syre till varje del av min kropp.
När jag klev ut ur yogasalen och in i dagen var min glädje djupt förankrad, orubblig.

Yoga, natur, spabad o brasa- det innehåller en helg jag älskar!
Vi har Halloweenbusat i häxhatt, tänt ljus i skymningen på alla helgona, jag har morgonyogat och vi har grillat korv på Skansen. Inte så tokig helg alls.
Jag fick en Lanolin ägg-tvål och en badborste av Per på Skansen som jag invigde när vi kom hem i ett lååångt bad. En spastund inför nästnästa helg då jag är bjuden på spa i Varberg. Längtar!

Varje ljus är någons tanke på någon som gått vidare. 

Vackert.

Bilarna slog visenterna med hästlängder.

Alvin slocknade och vi drack kaffe i vackra gamla porslinskoppar på en innegård. Vi njöt av att fortfarande kunna sitta ute.

Att ta sig tid.

Drack nypressad äppeljuice i badet.