Om

Translate

fredag 7 februari 2014

Människor, precis som jag.

Jag älskar mitt jobb och mina arbetskamrater, det känns ljust och positivt. Jag blir verkligen glad av att komma till jobbet. Högt i tak och mycket kärlek. Jag är tacksam.

Men jag hatar vägen dit. Jag hatar att gå förbi människor som sitter på gatan i minusgrader med en filt om sig och skramlar en burk i hopp om att få en krona. Tiggarna. Människor, precis som jag.
Varje gång jag går förbi dessa människor utan att lämna en peng känns det som ett svek. Ett slag i ansiktet. Jag hatar att dom sitter där. För ingen ska behöva sitta där. Så känns det i hela kroppen. Jag hatar känslan av att bara gå förbi. Dag efter dag. Det känns som om min kropp håller på att spricka. Jag ser in i dessa ögon och ser mig själv. En vän. Jag vill sträcka ut min hand och säga "res dig upp, du är så mycket värdefullare än att sitta på en gata med en filt över dig." Men jag vet inte vad jag ska göra. För en människa precis som jag.



2 kommentarer:

  1. Här är några tips: http://kyrkkaffe.libris.se/?p=8933
    Det är långt ifrån allt och löser inte problemet, men det kan hjälpa till något mot maktlösheten...
    De flesta av problemen ligger ju långt härifrån, som inställningen till romer i t.ex. Rumänien. Önskar att jag visste hur man skulle fixa det. Har du läst "Begrav mig stående - hela mitt liv har jag legat på knä"? Den berättar en hel del om romernas historia och hur de behandlas i Europa. Starkt...
    Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tips! Jag hoppas att detta är ett problem som snart får högsta prioritet i vårt samhälle. Stor kram

      Radera