Om

Translate

lördag 31 augusti 2013

Vemod är endast ett vackert ord

Något av det vackraste som finns är flyttfåglar tycker jag. De står för så mycket. Frihet. De flyger samma osynliga väg de kom och de turas om och hjälps åt att leda.
Så kommer de med ett budskap om att hösten är här, när de flyttar till varmare breddgrader.

På väg upp mot Dalarna idag i ösregn så ser jag dom som ett böljande streck under molnen, flyttfåglarna. Då skuttade mitt hjärta till och jag utbrast "Titta, titta" precis så där spontant som Alvin brukar göra när han ser en bil. Jag blev så glad- idag kom hoppet om hösten!

Nej, inga varmare breddgrader för mig, jag längtar så efter den höga, friska och klara höstluften.
Ännu ett tecken på att hösten är här är att Lasse i Parken-säsongen är över. Igår var det avslutningsfest, och vilken uppslutning! Vi är stolta över den här säsongen, det har varit en fantastisk sommar. Tack alla!

Det finns en skillnad på denna sommaravslutning jämfört med alla tidigare. För några veckor sen skrev jag Alltid med lite vemod, mest av bara farten faktiskt, för att det alltid har varit med lite vemod jag lämnat något bakåt mig. Precis därför faktiskt. Jag har lämnat. Istället för att välkomna det nya. Blicka mot nya äventyr.
I år känner jag inget vemod alls. Det är så himla skönt, och jag saknar det inte det minsta.
Jag har alltid varit nostalgisk och känt vemod i årstidernas skiften, och jag ser nu att det inte alls för något gott med sig. Vemod är endast ett vackert ord, och är bara ett motstånd inför framtiden.

Jag ser så himla mycket fram emot hösten, alla projekt och planer som jag har tillsammans med inspirerande och fina personer.
Att jag just för tillfället behöver ta det lugnt och ta hand om mitt kropp och min MS-skov, ser jag lite som en vän. Nu fokuserar jag mycket mer på sunda, positiva tankar än tidigare när allt flöt på som vanligt. Jag tar ett steg i taget, bygger liksom huset från grunden, en sten i taget, omsorgsfullt så att det står stadigt. Annars kan det vara lätt att tappa kursen i farten.


Här kan man se flyttfåglarna. Eller? Jag bad Per "Ta en bild, ta en bild skynda!"
Uppe i högra hörnet av backspegeln kan man se några svarta prickar. Jepp, det är dom.
Jag kan inte klandra Per som satt i baksätet med sin Iphone, inte kan man förvänta sig toppenbilder. Men ändå, jösses!
Om du blundar så kan du säkert se hur flyttfåglarna seglar där över himlen..

Vi letar hösttecken. För hösten gör sig sedd här uppe i Dalarna, om än i små tecken.


Promenad i sommarhöst-regnet


Efter en blöt var det fint att komma hem till farfars våfflor.


Ha en fin lördagkväll och tack för att du kikar in här på Holy Moly!

torsdag 29 augusti 2013

Tårta i ottan

Idag var det upp i ottan och baka tårta som gällde. Alvins sista dag på sin förskola, och det skulle firas med tårta minsann. På måndag börjar han sin nya förskola, där han kommer få större yta att leka på, vara ute varje dag, ha samling med sång; på fredagar får han även testa instrument. Det känns så mycket bättre här, mer rutiner och trygghet. Det var stor rullians på personal på Alvins förra förskola, små lokaler, ingen musik och de gick inte ut om det regnade. Sen var dom förstås gulliga dom som jobbade där. Jag hoppas verkligen att allt kommer att gå bra på måndag, mina förväntningar på den nya förskolan är stora.

I morse hade vi så bråttom att jag inte hann ta en bild på tårtan förrän den låg i påsen den skulle fraktas i. Men i alla fall - jordgubbs & blåbärstårtan - tada!



Sommaren håller i än. Den är liksom lite seg i år. Hösten låter sig vänta.
Jag tycker att jag anar en längtan efter hösten i min omgivning. Jag längtar förstås, men det gör jag alltid, jag älskar hösten.
Men jag tänker att även dom som brukar klaga på att sommaren är för kort, suktar lite efter stickade tröjan och jeansen.
Själv längtar efter de färgsprakande träden!

Kommer du snart hösten?
Du är välkommen, var inte skygg.




onsdag 28 augusti 2013

Perfekta söndagshänget

Söndagsfika och loppis med en kär gammal vän, kan det bli en bättre söndag? I mysiga midsommarkransen dessutom.
Jo, att sen även få hänga med världens bästa unge i lekparken, det var pricken över i:et det!


Elina


Jag fick klura av mig strumpbyxorna under klänningen, pust. Sommaren håller i sig än, underbart!


Full rulle i parken vill jag lova,
så mycket spring i bena!



måndag 26 augusti 2013

Dalai Lama

Idag satt jag och rensade min gamla dator som är fullproppad med saker. Jag tänker använda den som musikdator, att spela in demos på tänker jag.
Så hittar jag den här fina texten:

Dalai Lama svarade på frågan vad som förvånar honom mest: 
"Människan. Hon offrar hälsan för att hon ska tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Och så är hon så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av livet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden. Hon lever som om hon aldrig skulle dö. Och så dör hon utan att ens någonsin ha levt."



Texten får så klart stanna kvar på skrivbordet




lördag 24 augusti 2013

Lugna dagar

Jag tar dagarna som dom kommer just nu och tar det så lugnt jag bara kan.
Det känns som om mina händer har blivit skurna av rakblad och känslan finns även över rygg och mage. Kläderna liksom svider på kroppen. Men jag vet att det inte är sant, det är en feltolkad signal.
Skönt att det inte är så på riktigt tänker jag. Nu längtar jag bara efter att den här inflammationen som finns i min kropp ska läka ut så att jag får tillbaka min rätta känsel. Så jag tar det lugnt. Dricker en kopp grönt té i solen. Andas. Känner tacksamhet för det jag har i mitt liv som är bra. Jag gör det jag mår bra utav, och när jag sitter still och slappnar av så försvinner känslan. Då är det bara njutfullt att vara jag.

Jag ska unna mig en inspirations-konsert på Södra Teatern. Jag älskar den lokalen, där såg jag Kasey Chambers för några år sen, magiskt bra. Dit kommer denna countrybrutta, Lindi Ortega från Kanada.



fredag 23 augusti 2013

Holy Moly fyller 1 år! Hurra, Hurra!

Ett år går så fort. Så fort att jag missat att min blogg fyllde 1 år den 8 augusti!
Idag för exakt ett år sen kunde man läsa det här.
På ett år har det inte hänt mycket med min blogg, ja förutom alla inlägg förstås. Jag tänker på det estetiska, jag är verkligen inte bra på att fixa med mallar, etiketter etc. Jag skulle vilja förändra och förbättra så mycket med min bloggs utseende, men jag är helt enkelt för kass på det. Jag är liksom inte den som sätter mig ner och googlar fram svar på mina frågor och lär mig själv från scratch.
Alvin kommer antagligen lära mig om några år.. barn idag är ju fantastiska med datorer. Jag är mer retro. Pyssel, oljefärger och penslar är mer min grej. Så är jag född på 70-talet också.

Det här med att skriva, att ha en blogg. För mig som nybliven mamma var det superskönt. I efterhand ser jag att det var fullständigt nödvändigt för mig.
Från att ha varit hemma i månader, ammat nästan konstant, sällan kunnat träffa vänner och prata i lugn och ro och med många funderingar och tankar som fötts i mitt sinne utan tid att bolla dem med någon- inte ens med mig själv- då blev min blogg ett fönster ut mot världen, men lika mycket ett fönster in mot mig själv.
Det var som att släppa in ljuset, frisk luft igen, i ett hus som varit stängt länge. Inte längre bara tankar på amning, bajsblöjor och sömn. För en person som jag, som alltid har varit kreativ, var det tufft att inte ventilera känslor & tankar på så många månader.
Så jag tackar min blogg- för att ha tagit hand om mina tankar och funderingar, för att den är min skapande kanal, här har det fötts många idéer.
Det man riktar sin energi mot förstärks, och min kreativitet har börjat blomstra igen. Bloggen har liksom gett ringar på vattnet.
Jag tackar bloggen, men så klart tackar jag egentligen den del av mig själv som skapade den. Holy Moly-delen. Fast jag gillar att tänka på min blogg som en vän istället, som något fristående från mig. Låter dumt kanske, men för mig en lekfull tanke. Jag är inte mycket för att saker och ting ska vara "rätt". Det viktigaste är att det känns bra. Livet är för kort..


Jag o Alvin skapar konst ihop


Hittade en pysseltidning - Underbara Idéer
Här ska pysslas!


torsdag 22 augusti 2013

det finaste jag vet

Den vanliga läggrutinen hemma hos oss ser ut så här:

Alvin borstar tänderna (i bästa fall)
vi gör välling
stänger av Bamse
sen vinkar vi till klockan och säger "gonatt kockan"
sen vinkar vi till dalahästen och säger "gonatt hätten"
sen vinkar vi till fiskarna "gonatt fickarna" och släcker lampan
Så kryper Alvin ner i sin säng, säger bestämt "tä, tä" vilket så klart betyder att jag ska lägga täcket över honom.
Till sist är det dags att dricka vällingen och sova.

I kväll sjöng jag:
"Du är det finaste jag vet, du är det finaste i världen. Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna, som fåglarna, som blommorna på marken. Du är min ledstjärna och vän.."

Jag sjöng som om det var jag som skrivit dom orden. Så enkelt. Så rakt. Så självklart.
Han är ju det finaste jag vet..


Min Alvin



måndag 19 augusti 2013

"Och sanningen skall göra er fria"

Jag har i över tio års tid inte velat berätta hela min historia, inte velat visa hela mig.
Jag tror att det i den största delen av denna tid har varit för att jag inte ville acceptera detta för mig själv.
Jag tänkte, "det jag inte låtsas om, det finns inte".

Det här är min blogg. Här skriver jag för att det ger mig luft, är roligt och befriande. Det är min egna lilla oas, mitt kreativa lekfulla forum och här finns utrymme för reflektion. Dokumentation. Det roligaste är nästan hur jag under dagarna hittar inspiration till bilder, om vad jag ska skriva om.. hur händelser leder mig till saker som berör mig.. eller helt enkelt gör mig glad och som jag vill skriva om. Eller arg. Konstnären i mig får fritt utrymme och det finns ingen prestige. Mitt liv har blivit mer lekfullt. Inget bra kontra dåligt. Bara be-fri-ande.

Men ett område i mitt liv har jag mörkat. Gömt inom mig. Det har känts för blottande att skriva om. Fast vem skriver jag för om inte mig själv? Vem ska gilla det jag skriver om inte jag själv?
Det är trots allt jag som kommer ligga på där på min dödsbädd, ingen annan. Och då vill jag känna mig sann, att jag inte gömde mig för världen.. för det har jag gjort hela mitt liv. Liksom inte vågat visa hela mig, av rädsla för att bli bortstött antar jag. Men det tar mer energi att hålla något gömt..
Nu är jag 36 år. Kanske är det dags att sluta vara rädd för att bli dömd. Kanske är det så att den jag ska vara mest intresserad av ifall den dömer mig eller inte, är jag själv.

Nu har det blivit mer aktuellt, nu cirkulerar mina tankar runt detta mer än tidigare. Nu vill jag inte längre hålla på och tänka mig för om vad jag skriver. Nu vill jag skriva vad jag känner. I min blogg.

Jag skrev i januari i år att jag var utmattad och gick en två månaders rehabkurs. Jag utelämnade en liten viktig detalj, att det var en MS rehab jag gick. Ja, jag fick diagnosen för en sisådär 10 års sen nu.
Så.
Jag har mått mestadels bra, jag har haft en antal känselbortfall, men alla har gått över efter ett par månader. Jag tar tre sprutor i veckan, är tacksam att jag bor i Sverige och får medicinen till högkostnadsskydd. Annars är den svindyr.

Just nu har jag ett sk skov. Det känns som "tusen nålar" över hela min hud. Störst är ändå tröttheten.
Det är ingen vanlig trötthet. Det säger "pang" så är den där, och då är det bara att vila. Jag brukade köra på ändå, men blev bara väldigt stressad och irriterad när jag gjorde det. Kroppen får liksom panik. Tar av resurser som om jag var under dödshot. På rehabkursen fick jag lära mig att hushålla med energin, att lägga upp dagen så att den blir mer balanserad. Att det inte är stressen som är boven i dramat, utan bristen på återhämtning.
Så när tröttheten slår till behöver jag vila en stund. Samla energi. Göra något jag mår bra av, ta ett bad, läsa en skräptidning. Här kommer omgivningens ganska förståeliga tolkning som lathet in i bilden. Men jag är inte lat. Jag har MS. Och jag väljer inte när tröttheten kommer. Den kan komma när jag har som roligast..

Idag har jag fyllt mig med tankar och tacksamhet över allt jag har i mitt liv, för att fylla mig med positiv kraft. Det hjälper mig inte att känna rädsla och oro. Det har jag gjort tillräckligt. Jag har idag välkomnat tankar som "jag kan gå obehindrat", "jag kan känna glädje", "jag kan känna sorg", "jag mår bra inom mig", "jag är fri i mina tankar".. För det är ingen självklarhet. Jag tränar mig i tider när jag har ett skov, då allt känns extra jobbigt, i att se det jag verkligen har. Och tanken slår mig: "Om jag inte hade fått MS hade jag antagligen inte lagt ner energi på att bli medveten om vilka tankar jag fyller mig med". Och det betyder ju allt ändå. Det är det som gör hela skillnaden.

Jag tänker alltid på min kusin Linda när jag oroar mig och tycker synd om mig. När jag fick min diagnos så trodde jag att jag skulle dö ung och hade riktig dödsångest.
Hon stöttade mig enormt mycket i detta, hon var en fantastiskt glad och positiv person.
Jag trodde naturligtvis att jag skulle dö först.
Så åker hon på semester till Khao Lak och dör i tsunamin.
Min fina kusin Linda. Tack älskade du. För att du håller min hand.



När kroppen säger ifrån

Den här sommaren har bjudit på så många fina ögonblick, så många fina dagar.
Mycket bad, lek och stoj, många roliga äventyr.

När allt är vackert och så himla roligt, när äventyren avlöser varandra och då det vackra vädret är varje dag, då är det inte så konstigt att kroppen till slut skriker efter vila.
För mig hände det kvällen innan Alvin skulle tillbaka till föris. Då kom tanken att "ikväll kan jag faktiskt bara lägga mig på soffan och se på en film om jag vill, för jobbmejlen kan jag svara på imorgon". Oj, vilken tillåtande tanke. Plötsligt fanns det luft. Jag kunde lägga mig ner och bara slappna av, andas ut.
Eftersom sommaren har varit så rolig, har jag inte tänkt på hur allt har gått i ett. Vi har haft många arrangemang, och det har varit full rulle varje dag.
Så efter Alvin börjat på föris igen för en vecka sen så sa min kropp STOPP. Sen har tröttheten varit förlamande. Jag har inte orkat göra många knop. Ändå har jag svårt att inte göra någonting, så jämfört med någon annan kanske jag ändå har varit igång.
Som tur är har vi fått av hjälp av Alvins farmor & farfar i helgen. Vi har båda fått sova ut. Vi klarar oss annars helt själva, våra föräldrar bor i Göteborg och Dalarna så det är inte ofta vi har barnvakt.

Så den här veckan blir en vilovecka. Så långt det går. Jag har ett möte idag och spelning i Lasse i Parken i morgon kväll, men annars har jag tackat nej till jobb.
Nu blir det till att ta hand det viktigaste man har, kroppen. Vila.
Jag ska dricka te och lyssna på träden. Känna solen mot huden och sitta still och andas. Bara vara.
Nu är det min tur att ha semester. En välbehövd semester.


Den finaste som finns. Tack för en fantastisk sommar!



söndag 18 augusti 2013

Bröllopet #jorgenhjartaanna

Det finaste bröllopet jag har varit på (förutom mitt egna då förstås ;)
Det ursnygga paret Anna & Jörgen, igår fick de äntligen säga JA till varandra och fira sin kärlek med en hejdundrandes fest! Oj, vad kul vi hade. Så  mycket varma ord som sades. Så fin musik som spelades. Det var med ett varmt hjärta och ömma fötter jag vandrade hem i sommarnatten igår.
Tack fina ni!


Den fina pyntade lokalen Hammarby Rodd 


Här skulle dom sitta, på varsin rosa sammets-stol med guldkant. Självklart.


Så kom dom med båt


Annas pappa klas o Calle spelade


Det spelades New Orleans-inspirerad musik. Stämningsfullt med lite regn & paraplyer faktiskt!


Så var det dags för den fantasiskt goda middagen. Vegetarisk/raw&nyttig!



Solen kikade fram och fyllde hela lokalen med magi. Och värme! Tur att terassen fanns utanför för avsvalkning och med den vackra utsikten.


Hennes klänning alltså.. så himla snygg!!


Min gamla vän Henrik som tog sitt pick & pack och flyttade till LA. Vi har skrivit och producerat musik ihop, mina båda plattor har han spelat in. Idag lever han sin dröm: filmmusik!


Alla dessa tårtor


Så skålade vi. En massa.



Enda kortet på oss när vi sjöng bröllopsvalsen


Så dansades det tills fötterna värkte. Här ser vi bruden och hennes stolta far.


Värmen håller i sig än.
Hoppas den gör det hela livet för er, Anna & Jörgen.