Sol bara sol

Jag somnade när jag nattade Alvin i kväll. Det är inte svårt att somna när det ligger en liten krabat mjukt snusandes bredvid mig och med handen nånstans på min kropp- bara för att känna att jag ligger bredvid.
Per kom in runt åtta och väckte mig och jag minns att jag sa "jag kommer upp nu" men inte en chans.. två timmar senare kom jag upp alldeles sömndrucken!

Vi har haft två dagar med strålande sol. Alvin har upptäckt hur vackert det är när dammet yr omkring i solstrålarna som lyser in genom fönstret. Jag minns att jag älskade att ligga på golvet och titta på strålarna när jag var liten. Sådan mor, sådan son!

Promenad i solskenet

Tulpanerna lyser i köket

Sol inne, sol ute, sol i hjärta, sol i sinne- sol bara sol!

Tom Petty och Pedda P

Det är en konst att inte köra för fort när Tom Petty spelas på hög volym i bilen. Jag laddade med ett varmt bad inför kvällens Haystack på Pet Sounds. Sen brände jag in med bilen i vanlig ordning- det är så himla bekvämt, jag sparar säkert en halvtimme på att inte åka kommunalt. Grymt att vara hemma på en kvart och ännu grymmare att inte kunna dricka någon alkohol = pigg imorn!

Nu står Pedda P på scen och stämmer gitarren, för alla er retromänniskor som minns Just D. Kommer bli en härlig kväll, det känner jag på mig. Kom hit vettja!!

För bra för att vara sant?.. Pyttsan!

Jag är så himla glad idag för Alvin har fått dagisplats! (vet att det heter förskola)
För ett par veckor sen fick han plats på ett dagis en halvtimmes promenad bort. Det är skapat ur ett gammalt servicehem och fyller 300 barn. Byggd för alla de barn som inte får plats på det dagis de önskat. Han skulle få börja en månad efter det att pappapengen tar slut. Det kändes tungt i sinnet och knöt sig i magen av tanken att han skulle trängas där med 300 barn. Det kanske är en jättebra förskola, men jag kunde liksom inte förlika mig med den tanken plus att det praktiskt skulle bli lite meckligt.

Jag satt i funderingar om jag skulle kolla upp dagmammor.. så dimper posten ner, Alvin springer ut i hallen och där ligger det brev som nästan var för bra för att vara sant; Alvin har fått förskoleplats på dagiset precis bredvid oss (3 min gångväg, jag klockade precis!!) och ska få börja en vecka tidigare än på det förra!! Skööönt!!

Nu sover Alvin i vagnen och jag sitter på Lundins och firar med en Mums Mums!

Stegen lättar från marken ibland

Det är så fantastiskt befriande härligt att det är så mycket ljusare ute nu! I morse var det ljust när vi gick upp 6:30. Det kändes som om en massa kanariefåglar flaxade runt i mitt bröst av lycka, och jag liksom kvittrade när jag gjorde kaffet och gröten. Med det sagt skulle jag gärna sova lite längre än 6.30.

Idag gjorde jag mitt konditionstest och YES!! På åtta veckor, med intervallträning endast 1-2 ggr/vecka har det blivit en jädra skillnad, det känns i hela kroppen. Det är som att stegen lättar från marken ibland.

Med träning och välmående (och barn! Tack Alvin) kommer det sig naturligt att äta sunt. Jag har nog alltid ätit ganska sunt, (förutom att jag alltid haft en chokladkaka i fickan) men nu gör jag smoothisar och äter mycket mer frukt. Tacksamt att Alvin ääälskar frukt!

Ingefärs-hjärta

Idag har jag tränat intervall- och pulsträning. Det är bara två dagar kvar på min rehab-kurs och i morgon blir det konditionstest igen. Hoppas att jag lyckats få lite bättre kondition. Typiskt mig att dagen innan träna som 17. Framförhållning kan jag bli bättre på!

Idag hängde Alvin med sin farfar. De hade haft en riktigt mysig dag. På kvällen levde vi rövare i sovrummet som vanligt. Ner med täcken och kuddar på golvet, och så tillbaka upp igen. En daglig procedur.
Fast det här kortet är från morgonen. Det var samma visa då.
Uppe i vänstra hörnet ser det ut som ett hjärta. Egentligen är det ett moln.

Ett annat hjärta jag fick idag i min sushi var 

ett ingefärs-hjärta!

Det kanske är som med spelkort. Från att aldrig ha sett ett endas ligga skräpandes på marken, så springer man garanterat på fler inom snar framtid.

Inte mig emot att springa på hjärtan. 

Att veta sitt värde

Jag läste Underbara Claras senaste inlägg om att bli bortvald. Jag tror att alla någon gång känner sådär.
Man väljer inte alla människor i sitt liv, vissa tillkommer liksom på köpet.
Jag känner igen mig i det här att så gärna vilja bli omtyckt och älskad att jag liksom glömmer av mitt eget värde. När jag inte får den respons eller det möte som jag önskat har jag försökt lite till.. och lite till.. Tills jag själv inte ser mig själv tydligt längre.
Nu har jag gett upp den kampen. Jag vet mitt eget värde. Om människor inte ser, uppskattar eller värderar mig- ja det är sorgligt, men vad ska jag göra åt det? Äh, jag tänker så här - det är deras förlust!

Söndagsscones

I dag var Alvin uppe tidigt, han gick upp ur sängen, rakt ut till vardagsrummet och satte på Tv:n. Så var det med det!

Igår kväll åkte vi hem från Dalarna och det var alldeles tomt på bröd i skafferiet i morse. Det fanns mjöl och lite filmjölk och smör i kylen, så då bakade vi scones. Mums!

Söndagsscones

4 dl mjöl
50 g smör
2 tsk bakpulver
1 tsk vanillinsocker
1krm salt
2 dl filmjölk

Sätt ugnen på 250 grader. Blanda de torra ingredienserna i en bunke. Använd händerna när du blandar ner smöret, sen filmjölken. Gör två stora eller fyra små scones.
Grädda mitt i ugnen i 10 minuter- voila!

Det hände något oväntat (som det ofta gör med små barn) så mina scones stod två minuter för länge i ugnen, men blev saftiga i alla fall som tur var.
Servera med cream cheese och marmelad.

Trevlig söndag!

Klockan tickar..

.. i köket hos Pers föräldrar. Utanför köksfönstret ligger Alvin och sussar i sin vagn.
Lugn och ro. Det är inte ofta jag kan sitta och skriva i lugnan ro inte. Lyx!

Vi valde att stanna hemma från fisket idag. Det fick räcka med utflykten till Mora igår då vi hejade på pappa Per. Det var otroligt stämningsfullt och Alvin fick ge sin pappa en krans!

Alvin vaknade i vagnen så jag lyfte in honom. Han ville dock inte vakna så jag la honom på min jacka på köksgolvet och där ligger han än. Vad ska det bli av denna pöjk!

Struktur, struktur, struktur

Jag håller på att strukturera om i mitt liv och det är så himla skönt!

Jag har köpt en kontorskalender som jag aldrig släpper, den följer med mig vart jag än går. Det är frihet för mig att ha koll. Att ha det på papper, nerskrivet. Mycket tankeverksamhet besparas på så vis.

Ett enkelt sätt att få struktur/spara energi är att laga stora middagar. Så räcker det till lunch nästa dag och det behöver inte gå åt tid att laga två måltider. Bara att variera med en god sallad till!

Vi har också bestämt vilka dagar som är vems vabbdagar. Så kan man boka in möten och annat viktigt dom andra dagarna.

Stoppljuset har blivit en kompass i mitt liv. Jag har upptäckt att jag alltid ligger mellan gult och rött.

Tänk att vara på grönt. För mig har det inte varit ett alternativ, det har liksom varit det jag trott förväntats av mig. Att "köra på", att "ta sig i kragen". Jag sparkar härmed ut dessa epitet!!

Jag vill hitta det gröna ljuset, jag längtar efter att leva mer balanserat. Jag vill själv kunna välja när jag vill köra i gult eller rött och inte som nu märka det i efterhand. När jag kört i botten, är irriterad och helt slut.

Strukturen en viktig nyckel till balans tror jag. Det känns i alla fall riktigt befriande.

Mer struktur=mer energi

Sitter du inne på några bra tips? Ge mig!

Jag tar tacksamt emot alla tänkbara tips på struktur i vardagen. Allt för att spara och hushålla med energin. 

Alla är värda en begravning..

Vi samlades i en vacker kyrka med en mycket speciell atmosfär för att tacka av en man som har vandrat över fält och ängar, förgyllt livet för både människor och djur.

Att samlas och minnas, att tacka denna alldeles speciella människa (för alla är vi speciella) det är vackert. Det är ära. Det är livets gång.

Jag hörde på nyheterna att inte alla får en begravning nu för tiden och att den statistiken ökar. 

Jag tycker att alla är värda en eftertanke och det fina avtackande en begravning är. Jag tror att det är oerhört viktigt, både för den som har lämnat jordelivet och för oss anhöriga. För mig är de det i alla fall och jag är glad att jag fick vara med idag. Även om jag mest vallade runt en liten grabb med spring i benen.

Otroliga målningar prydde hela kyrkan

Det är så knäppt att tänka på att vi alla ska dö en dag. Min kropp kommer att bli aska. Det är det enda vi människor med säkerhet vet, att vi kommer att dö. 

Jag hoppas att jag har gjort ett avtryck, att jag har betytt något för människor omkring mig. Jag hoppas att jag har spridit en positiv känsla, så att det har gett ringar på vattnet. Det vore helt fantastiskt. Tänk att få ligga på min dödsbädd och känna mig stolt, nöjd. Att jag gjort mitt bästa.  Ja, det får bli mitt livsmål..

Efter begravningen samlades vi på den gamla gården och åt smörgåstårta och andra godsaker i vanlig ordning!

Trasmattan funkar lika bra på väggen!

Jag hoppas att varje människa och själ som vandrar på denna jord får en värdig begravning, för det ska gudarna veta att det är inte helt enkelt att leva och vara människa. Vi borde alla få ett diplom! Kanske i form av en fin begravning..

Spöken, vemod och ungkvinnslyan!

Kan levande människor spöka?
Jag undrar det när jag intensivt tänker mig in i min gamla ungkvinnslya på Åsögatan.
Jag minns allt med min lilla etta, jag ser fönstren som vätter ut mot den lilla gatan, jag ser väggarna, färgerna, trägolvet; jag vet precis var revorna i golvet är, jag går in i det telefonkiosk-lilla köket; jag ser luckorna, plattorna, golvet, kaklet. Jag minns ytterdörren, handtaget. Jag hör ljuden; hur hissdörren öppnas och stängs och jag minns lukten.. jag är där!
Nu undrar jag, kan hon som bor där nu känna min starka närvaro?

Jag saknar min lilla lya ibland... som en gammal vän. Jag är tacksam över att tjejen som köpte den grät av lycka och gav mig en stor kram efter vi skrivit på kontrakten. Hon tar säkerligen väl hand om den. Jag är även tacksam över att jag minns alla ljud som gjorde att jag inte sov en enda natt i sträck på fyra år, det gör det enklare att släppa taget.
Men oh, jag har så många fina minnen därifrån. Jag minns kvarterskrogen "Matkultur" dit jag och Per brukade gå och spela backgammon och dricka konjak. Det var tider det!

Jag flyttade från Åsögatan för flera år sen nu. Jag gick tillbaka dit när Alvin var kanske sex månader och satte mig på en uteservering (hade den helt för mig själv för det regnade) medan Alvin låg och sov i vagnen. Över en varm kopp kaffe mindes jag, ja jag liksom såg framför mig, hur jag gick där på Åsögatan flera år tidigare, på väg till 7-eleven för att köpa mjölk och glass. Iklädd flip-flops och linne, helt bekymmerslös. Allt var så enkelt. På gott och ont såklart, nu har jag ju den största skatten i världen. Jag tror att det är bra att minnas ibland, gå vidare och släppa taget. För visst kan minnen vara vemodiga. Det tar inte bort att det är fina. De går liksom bara hand i hand.

Om några år kommer jag att minnas när Alvin var sex månader och jag satt där i regnet med min kopp kaffe och med Alvin sovandes bredvid mig..." Oh, tänk när Alvin bara var en bebis, så mysigt det var då"!

                                                                        Min lilla etta

Hittade två gamla mobilbilder tagna i hallen. 

Tid hade jag gott om tydligen.

Minns denna fotostund, försökte febrilt att få till en bra bild till myspace-sidan.. OMG!

Sista kortet. Hej då

Peppar peppar..

I kväll skulle jag ha varit på Pet Sounds Bar och spelat musik på vår countryklubb "Haystack".
Men i natt förvandlades vår lägenhet till en sjukstuga. 2 av 3 fick vinterkräksjukan, inte jag. Jag tänkte att nu är det bara tiden som avgör när det är min tur, men så kom jag på det gamla husmorsreceptet: vitpepparkorn!
Jag tog mig upp i natten och knaprade 8 stora vitpepparkorn. Det är inte gott, men att lyssna på någon som har vinterkräksjukan är nog motiverande. Jag släppte in frisk luft i sovrummet.
Än så länge har jag inte insjuknat. Är bara extremt trött efter nattens vaka. Jag fått ta hand om två utslagna hjältar idag: vätskeersättning, fruktsmoothies, Nicke Nyfiken, 1000 blöjbyten, vila.

Medan Alvin sov gjorde jag en tre timmar lång countrylåtlista på Spotify till kvällens Haystack. Tacka vet jag tekniken, det underlättade verkligen att inte behöva åka in med skivor till Pet Sounds. Allt har löst sig fint och tillfrisknandet är i full gång här hemma. Nu behöver jag Zzzzova!

Här är en bild från Charlee Porters Country House från i onsdags på Southside Cavern. Hoppas ni är friska där ute, jag hoppas också att jag lyckas hålla mig frisk. Peppar peppar..

Hjärte-dagen

Innan jag träffade Per var jag singel jättelänge (enligt min mormor som påminde mig varje gång jag ringde "Hur går det med kärleken då, har du träffat nån speciell än?" nix, inte sen i förrgår mormor.) På dagar som denna, alla hjärtans dag, var jag som singel duktig på att ge mig själv blommor, laga något gott, mm. Helt enkelt var jag bra på att mysa till det med mig själv! Kanske för att trotsa mormors syn på att man måste vara två. Jag tycker att det här med alla hjärtans dag behöver ju inte bara betyda en kärlek mellan två personer. Ibland är det ändå bäst att vara själv. Jag var ofta nöjd i alla fall, trivdes som singel, var rätt gött faktiskt. Det blev mycket sex and the city! Och jag kunde ta upp gitarren och skriva musik när som helst.. Ljuva singelliv!!

Så, nu är mitt liv helt annorlunda. Jag är nöjd nu också, på ett annat vis förstås. Sex and the city är ett avslutat kapitel. I morse kom Per och Alvin med frukost på sängen. Det var himla fint. Att ha barn är kärlek i stor dos. Sån där med en liten blöt tår vid vissa tillfällen. Vi har köpt blommor till varandra och vi har äntligen fått tummen ur röva och hämtat vår delikatesspåse som vi fått av våra vänner Carina och Rasmus.

Jag har precis nattat Alven och fixat nattens vällingvatten, så nu ska jag o Per njuta av alla godsaker tillsammans med en flaska rött. Mums! Livet är helt annorlunda nu, och allt är som det ska. En ny era.

Kärlek till er alla där ute, hur den än ser ut ikväll. Kram

Bilder från förr

I kväll har jag min countryklubb "Charlee Porters Country House" på Southside vid Zinkensdamm.
Jag ska själv spela tillsammans med mina fina medmusikanter Jonas och Mats och jag ser verkligen fram emot det, ska bli så himla kul. Jag har en ny låt och det känns alltid så upplyftande. Annars kan det vara svårt att finna inspiration i en låt som har spelats i flera år.

När jag satt och tänkte på kvällens låtlista vandrade tankarna tillbaka till tidigare spelningar.
Tänk att jag gav ut min första skiva 2008, det är längesen nu! Det känns ännu mer avlägset när jag ser tillbaka på bilder, jag ser så himla liten ut!

Min första skiva "Charlee Porter".

Här spelar vi på releasefesten på "Bara vi" i maj 2008

Promotionbild 2008

På turné i Holland, hösten 2008 (OMG!!)

Lasse i parken 2010

Jag och Per 2011, Lasse i Parken

Charlee & Me skapades 2011

Förhoppningsvis kommer det en ny Charlee Porter-skiva 2013.