Härom veckan hörde jag o Per något som lät utanför. Det var kväll, vid kanske 19-tiden.
Vi såg en pojke kasta pinnar på en gatlykta. Vi tyckte det var väldigt konstigt. Vad gör han ute? Alldeles själv?
Efter en stund såg vi hur han sparkade i luften, kastade grenar omkring sig för att sen lägga sig ner i gräset och titta upp mot himlen.
Ett äldre par gick förbi och tittade oroade på honom.
Vi kunde inte riktigt släppa denna pojke, och tittade ut genom fönstret med jämna mellanrum för att följa vad som hände.
Per sa; "Vad håller han på med? Vad gör han ute själv, det kanske är något fel på honom?"
Nej, det kanske det inte alls är tänkte jag. Här stod vi och tyckte att det var onormalt att se en pojke vara utomhus och leka. Var är alla andra barn i hans ålder? När jag tänkte på det kom jag på att jag faktiskt aldrig ser eller hör barn leka utomhus längre.
Antagligen är han den friskaste av oss alla. Ett barn som vill gå ut, bort från Tv och andra skärmar och lägga sig ner och känna gräset under sig. Kasta lite pinnar. Känna frustration.
Jag kan ju aldrig veta. Det är ju bara min tolkning, en spegling av hur jag ser världen. Men ändå, var är alla barn? Det är så tyst och tomt ute.
Idag såg jag ett filmklipp om hur vi skärmar av oss. Jag känner igen mig. Jag vet inte hur länge sen det var jag målade en tavla, vilket jag älskar. Det är lättare att vara "passiv" framför datorn eller Tv:n. Det är lite som att äta smågodis istället för att laga nyttig mat. Känslan alltså, att ta den kortaste, enklaste vägen.
Eller lite som att vara i en dvala. En dvala av intryck istället för att uttrycka sig. Frustrationen i att kasta pinnar på en gatlykta. Jag känner igen den. Eller längtan efter att ligga stilla en stund under stjärnorna och bara vara.
Vi såg en pojke kasta pinnar på en gatlykta. Vi tyckte det var väldigt konstigt. Vad gör han ute? Alldeles själv?
Efter en stund såg vi hur han sparkade i luften, kastade grenar omkring sig för att sen lägga sig ner i gräset och titta upp mot himlen.
Ett äldre par gick förbi och tittade oroade på honom.
Vi kunde inte riktigt släppa denna pojke, och tittade ut genom fönstret med jämna mellanrum för att följa vad som hände.
Per sa; "Vad håller han på med? Vad gör han ute själv, det kanske är något fel på honom?"
Nej, det kanske det inte alls är tänkte jag. Här stod vi och tyckte att det var onormalt att se en pojke vara utomhus och leka. Var är alla andra barn i hans ålder? När jag tänkte på det kom jag på att jag faktiskt aldrig ser eller hör barn leka utomhus längre.
Antagligen är han den friskaste av oss alla. Ett barn som vill gå ut, bort från Tv och andra skärmar och lägga sig ner och känna gräset under sig. Kasta lite pinnar. Känna frustration.
Jag kan ju aldrig veta. Det är ju bara min tolkning, en spegling av hur jag ser världen. Men ändå, var är alla barn? Det är så tyst och tomt ute.
Idag såg jag ett filmklipp om hur vi skärmar av oss. Jag känner igen mig. Jag vet inte hur länge sen det var jag målade en tavla, vilket jag älskar. Det är lättare att vara "passiv" framför datorn eller Tv:n. Det är lite som att äta smågodis istället för att laga nyttig mat. Känslan alltså, att ta den kortaste, enklaste vägen.
Eller lite som att vara i en dvala. En dvala av intryck istället för att uttrycka sig. Frustrationen i att kasta pinnar på en gatlykta. Jag känner igen den. Eller längtan efter att ligga stilla en stund under stjärnorna och bara vara.
Jag har inte sett till pojken på några dagar.
Jag hoppas han fortsätter att komma ut.
Ja, jag hoppas jag ser honom snart igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar