Min pappa är min revisor. Han är så attans bra på det han gör, han trollar fram en massa pengar som jag inte hade en aning om att jag hade rätt till. Och jag tänker, undrar hur många människor som inte får de dom har rätt till för att det är en spindelväv det där med deklaration. Men min pappa, han kan det där, han har jobbat med det i en massamassamassa år. Och han tycker det är jättekul. I alla fall, han gör alltid så att jag får uppskov med min deklaration. (Nu kan man ju fråga sig varför..)
Så idag var dagen jag skulle sy ihop alla lösa trådar, häfta fast alla kvitton på papper, räkna ut, addera och få totalsummor och hela baletten.
Så tänker jag att jag bara ska äta lite lunch först, att det är bra, energi behövs när hjärnan måste arbeta och TÄNKA SIFFROR!
Så slår jag på TV:n vilket jag faktiskt sällan gör (småbarnsförälder, Alvin äger Tv:n) och på 1:an är det "Hela Sveriges fredag" eller vad det hette.. jag undrar om de får betalt, MYCKET, för att tvinga sig in i den där hemska studion, med ett hysteriskt hjul, med en hysterisk kör (?) bakom ryggen, och en programledare i grön stass och med hyggligt mycket spackel i ansiktet. Jag krymper på något sätt och slår över kanal. Housewife's of New York. Eller NY- ni vet den där coola staden som alla coola människor som har LYCKATS flyttar till. De som vet lite bättre än oss vanliga dödliga. Tanterna skulle åka på resa till Marocko. En av dem kunde inte packa upp sin resväska själv och bad hotellpersonalen om hjälp och jag går av av..jag vet inte! Antingen att tv-bolagen som vill skapa drama liksom tycker yeah, detta kommer sälja, eller att hon själv går med på att göra sig till åtlöje.. sen undrar jag igen: Hur mycket pengar får de för att ställa upp på något sånt här? Så slår det mig. Det är inte pengarna som är drivkraften. Det är att bli sedd. (se mig, älska mig, eller hata mig bara ni ser mig)
Jag stänger av Tv:n. Ska leta upp en adapter inför resan till Cypern. Hittar en vacker påse med Victoria secret underkläder jag fick av pappa (japp) när jag var gravid, nu kan jag äntligen ha dom.
När jag står där framför spegeln i mina fina underkläder så slår det mig- jag kanske inte alls är så långt ifrån dessa människor som jag tror. Jag bakar in mig i lyx och njuter, som en liten bakelse står jag där och känner hur golvet liksom svajar lite under fötterna. Är jag annorlunda nu, mina bröst är likadana under spetsen alltså nästan obefintliga efter förlossningen, ändå.
Så läser jag Mia Skäringers krönika på expressen och så är fötterna på jorden igen. Det är ju hur jag känner mig inombords så klart, hur många gånger ska jag banka in det i mitt lilla huvud för att det ska fastna? Inom mig, inom mig- hur mår jag där?
Nej, jag vill inte bli begravd med Victoria secret-underkläder, jag vill bli begravd med en visshet om att jag har levt mitt liv och gjort mitt bästa och älskat mig själv, eller i varje fall tyckt om mig själv, och gjort det jag har trott på och tyckt varit roligt- utan att ha brytt mig om vad jag tror andra människor tycker/tänker om mig OCH utan att ha försökt vara någon perfekt människa i en dräkt av något som inte är jag.
Så idag var dagen jag skulle sy ihop alla lösa trådar, häfta fast alla kvitton på papper, räkna ut, addera och få totalsummor och hela baletten.
Så tänker jag att jag bara ska äta lite lunch först, att det är bra, energi behövs när hjärnan måste arbeta och TÄNKA SIFFROR!
Så slår jag på TV:n vilket jag faktiskt sällan gör (småbarnsförälder, Alvin äger Tv:n) och på 1:an är det "Hela Sveriges fredag" eller vad det hette.. jag undrar om de får betalt, MYCKET, för att tvinga sig in i den där hemska studion, med ett hysteriskt hjul, med en hysterisk kör (?) bakom ryggen, och en programledare i grön stass och med hyggligt mycket spackel i ansiktet. Jag krymper på något sätt och slår över kanal. Housewife's of New York. Eller NY- ni vet den där coola staden som alla coola människor som har LYCKATS flyttar till. De som vet lite bättre än oss vanliga dödliga. Tanterna skulle åka på resa till Marocko. En av dem kunde inte packa upp sin resväska själv och bad hotellpersonalen om hjälp och jag går av av..jag vet inte! Antingen att tv-bolagen som vill skapa drama liksom tycker yeah, detta kommer sälja, eller att hon själv går med på att göra sig till åtlöje.. sen undrar jag igen: Hur mycket pengar får de för att ställa upp på något sånt här? Så slår det mig. Det är inte pengarna som är drivkraften. Det är att bli sedd. (se mig, älska mig, eller hata mig bara ni ser mig)
Jag stänger av Tv:n. Ska leta upp en adapter inför resan till Cypern. Hittar en vacker påse med Victoria secret underkläder jag fick av pappa (japp) när jag var gravid, nu kan jag äntligen ha dom.
När jag står där framför spegeln i mina fina underkläder så slår det mig- jag kanske inte alls är så långt ifrån dessa människor som jag tror. Jag bakar in mig i lyx och njuter, som en liten bakelse står jag där och känner hur golvet liksom svajar lite under fötterna. Är jag annorlunda nu, mina bröst är likadana under spetsen alltså nästan obefintliga efter förlossningen, ändå.
Så läser jag Mia Skäringers krönika på expressen och så är fötterna på jorden igen. Det är ju hur jag känner mig inombords så klart, hur många gånger ska jag banka in det i mitt lilla huvud för att det ska fastna? Inom mig, inom mig- hur mår jag där?
Nej, jag vill inte bli begravd med Victoria secret-underkläder, jag vill bli begravd med en visshet om att jag har levt mitt liv och gjort mitt bästa och älskat mig själv, eller i varje fall tyckt om mig själv, och gjort det jag har trott på och tyckt varit roligt- utan att ha brytt mig om vad jag tror andra människor tycker/tänker om mig OCH utan att ha försökt vara någon perfekt människa i en dräkt av något som inte är jag.
Jävlar, deklarationen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar