Vägen

En vecka går fort. Alldeles för fort. 

Vår solsemester: flip-flops, solstol, stränder, turkost hav, lukten av salt, horisont, färgstarka blommor, pannkaksfrukost med chokladsås (eller som jag sa: "jag tar bara en pannkaka för syns skull, för jag skulle skämmas om jag fyllde tallriken full med bara chokladsås") varma kvällar, restaurangmat, Alvins sprittande glädje, avgaslukt, mopedljud, Adele-covers, ödlor, sololja, träsmak av flygplansstolen, stjärnklar natt över jorden när vi flög hem, allergi, bamseklubben, barnskratt, vattenkrig, kall öl i solen, givande samtal då barnen somnat, full rulle med tre barn, kontraster, strandpromenaden, poolerna (med o utan bajs i) .. som en alldeles vanlig semester med andra ord. Lite annorlunda nu med barn med bara.

Alvin var en prins på att flyga. Det vill säga: sov resan igenom. 

Charter flyger ofta skumma (de billigaste) tider. Vi kom innanför dörren i lördags morse 05.10. Idag är jag mig själv igen. Jag lyckades hålla mig vaken hela hockeymatchen igår. Och (varför) hela schlagern. 

Det tog några dagar innan jag förstod varför den här resan blev av, varför jag egentligen skulle åka på den.

Det var inte bara en resa i den fysiska världen. En solsemester. Det är det aldrig. Jag är bara inte alltid medveten om det. 

Så det var alltså en andlig resa. Eller en inre resa. Eftersom allting börjar inifrån och ut. Det hade jag glömt av. Igen. 

Jag hade bett om hjälp, jag hade hamnat ur kurs, och jag behövde vägledning. 

Och ja, jag fick den vägledning jag behövde. Jag vaknade upp. Igen. Jag såg det inte först. Nu sitter jag här hemma, och är tacksam. Jag är ny, igen.

Det är så lätt att glömma tycker jag. Att stirra mig blind på omgivningen, att bli upprörd och åka med i dramer. Upprörd. Omrörd. Det är som att alla tankar och känslor rörs om och det inte går att se klart. Som en tornado. Nu står jag utanför och iakttar. Pustar ut. Slappnar av. Jag är här igen. Tack. 

Jag vet att jag kommer glömma igen. Jag vet också att jag kommer vakna igen. 

Mina närmaste vänner är medvetna om den här karusellen. Vi hjälper varandra. De är få. Jag älskar dom. Jag känner mig trygg med dem. De ser mig för den jag är. De dömer inte. De vet.

Livet är magiskt. Så detaljerat. Så svårt, men ändå så enkelt. Paradoxalt. Tack för kontrasterna som visar mig vägen. Jag gillar det inte alltid, förstår inte alltid hur viktigt det är med kontraster. Jag lurar ofta mig själv med- det här är bra, det där är dåligt. När det bara är. När de bara visar mig vägen.

Lekland för barn på varje restaurang. Alvin har aldrig varit lyckligare.

Hav och stränder. Två "syskon" att hänga med en hel vecka. Tokglad pojk. 

hej då Ayia Napa