Jag är snäll mot mig själv

Mitt experiment som jag började med för en månad sen snart, går över förväntan bra. För de som känner mig, är det mycket ovanligt om jag inte har med mig en chokladkaka i handväskan. Jämt.
Men jag har inte köpt en chokladkaka sen 22 maj och det har varit enkelt.

Jag har alltså slutat med socker, vetemjöl och mjölkprodukter. Sen är det ju socker i nästan alla produkter, så det kommer jag nog inte ifrån även om jag alltid läser innehållsförteckningen.
Fast det gör mig inte så mycket om det slinker ner lite socker någon gång, och ibland är det bara att äta och hålla tyst. Som när vi var på begravning och jag var jättehungrig och det serverades smörgåstårta. Så klart.
Det viktiga är att jag har slutat laga ohälsosam mat hemma. Det är ju den maten jag äter till 90%.
Jag har försökt sluta med socker tidigare. Jag vill få bort inflammationer i min kropp. Denna gång tar jag inte rollen som pekpinnefröken, jag känner inget misslyckande i att äta en smörgås om jag skulle känna för det. Det har jag gjort tidigare, det är väl därför jag inte har lyckats. Motståndet har funnits där inom mg. Nu är det som att det inte finns kvar, jag är tillåtande och det är jag glatt överraskad över!
Jag känner inte "ååh vad gott, vad jag har saknat detta" eller "fy vad äckligt, detta är ju inte bra". Nej, jag är helt lugn. Nu när jag är medveten så smakar det inte helt enkelt inte lika gott som förut. Därför är det enkelt. Jag är snäll mot mig själv.

Idag när jag hämtade Alvin på förskolan så sa en av fröknarna "han åt jättemycket idag, ja glass i alla fall. Han ville bara ha mer och mer" Så ett litet skratt på det. Hon menade bara väl. Men den där "visst ska väl ungen få sig nåt gott"-mentaliteten känner jag inte igen mig i. Jag känner liksom inte för att föra vidare den där bull-generationen. Det känns förlegat, nu när vi vet att socker/vetemjöl inte är bra för våra kroppar.
Jordgubbar, blåbär, äpplen, persikor, melon- Alvin älskar goda smaskiga frukter, så det kommer jag att ge honom massvis av i sommar. Antioxidanter och fibrer, mums! Alvin vet inte att de inte klassas som "lördagsgodis", och jag tänker inte lära honom att farliga klibbiga gröna och röda saker med gelatin och konserveringsmedel- det klassas som lördagsgodis.
Det svåraste i det här är omgivningen som gärna vill ge Alvin godis. Den nöten har jag inte knäckt än, utan låtit dom bjuda honom och hållit en god min. Hur förhåller man sig till det? Här tänker jag igen, att om bara jag ser till att ge honom bra matvaror och godis, så är det i alla fall 95% av hans kost. Och lite skit klarar kroppen av att rensa ut.

I början av mitt experiment var det en extremt känslomässig resa. Det var som att en seg klump med känslor lossnade från min mage. En klump full med gamla känslor. Så kom gråten. Jag mindes min barndom, min lyckliga familj, våra upplevelser och vår fridfulla symbios. Alla dessa minnen är nu bara som ett gulnat fotografi inom mig. Jag saknade mina syskon. Familjen liksom.
Jag vet inte om det var utrensningen av gifter som påverkade mig, eller vad det var. Spelar ingen roll egentligen.
Sen släppte det och nu känner jag mig lätt och fri. Nu ser jag min nya familj. Allt går om liksom. Eller som jag sjunger i låten "My great grandma" från min första skiva: "That's how life goes, in circules.."

Den här krabaten är alltid glad när han ser mig. Det är fantastiskt. Han kanske speglar sig i mig, för min glädje är total när jag träffar honom. Hur kan man vara annat..

Vi på Saltkråkan