Idag åt jag lunch med min nyfunna vän Caroline. När vi var på väg nånstans vi inte visste vart och svängde Skånegatan runt till Katarina bangata blev vi plötsligt attackerade av en mycket upprörd fiskmås.
Jag hann tänka att här nånstans på gatan finns det nog en liten fågelunge som inte lärt sig flyga än. Ja, där spatserade den omkring, helt ovetandes om hur nära döden den var ett flertal gånger om i trafiken. Dock visste mamman att här är det fara. Från ett mamma-hjärta till ett annat (det spelar tydligen ingen roll vilken art på jorden man är) så kände jag paniken. "Mitt barn"!!
Tårögd och med en stark modersinstinkt kunde jag inte lämna denna lilla dunboll i trafiken och varje gång mamman skrek (japp fiskmås-skri) så skar det i hjärtat.
Först ringde jag viltjouren, men där förklarade de sakligt och informativt att de inte ryckte in i sådana här tillfällen, men de var också snabba med att säga att jag gärna fick ta saken i egna händer. Bokstavligen. "Bara att tvätta händerna efteråt serrö". Utan tillstånd får man tydligen vårda ett djur i 48 timmar.
Vips så lufsade dunbollen in på Skånegatan, kryssade mellan bilarna och väckte fler blödande hjärtan. Vilket beskydd den hade, ingen ville se en platt dunboll badandes i blod. Såklart!
Så tar min vän fram sin jacka, springer fram till ungen och fångar den. Som tur är hinner fiskmås-mamman inte se vad som hände, då hade vi antagligen blivit rikligt pickade på. Hur som helst, med hjälp av en stol från Twangs uteservering stoppar Caroline tillbaka fågeln i springan i ett plank där den föll ifrån, och den var på säker mark igen.
Det dröjde inte många minuter förrän mamman kom flygandes. Vilken total lycka! Vi var helt euforiska. Dagens goda gärning, utan tvekan. Kan tipsa om att det känns mycket fint och nu vet ni hur ni ska göra om ni ser en liten vilsen dunboll i trafiken!
Här är Caroline, nöjd efter återföreningen. Tyvärr hann jag inte knäppa en bild på dunbollen.
Jag hann tänka att här nånstans på gatan finns det nog en liten fågelunge som inte lärt sig flyga än. Ja, där spatserade den omkring, helt ovetandes om hur nära döden den var ett flertal gånger om i trafiken. Dock visste mamman att här är det fara. Från ett mamma-hjärta till ett annat (det spelar tydligen ingen roll vilken art på jorden man är) så kände jag paniken. "Mitt barn"!!
Tårögd och med en stark modersinstinkt kunde jag inte lämna denna lilla dunboll i trafiken och varje gång mamman skrek (japp fiskmås-skri) så skar det i hjärtat.
Först ringde jag viltjouren, men där förklarade de sakligt och informativt att de inte ryckte in i sådana här tillfällen, men de var också snabba med att säga att jag gärna fick ta saken i egna händer. Bokstavligen. "Bara att tvätta händerna efteråt serrö". Utan tillstånd får man tydligen vårda ett djur i 48 timmar.
Vips så lufsade dunbollen in på Skånegatan, kryssade mellan bilarna och väckte fler blödande hjärtan. Vilket beskydd den hade, ingen ville se en platt dunboll badandes i blod. Såklart!
Så tar min vän fram sin jacka, springer fram till ungen och fångar den. Som tur är hinner fiskmås-mamman inte se vad som hände, då hade vi antagligen blivit rikligt pickade på. Hur som helst, med hjälp av en stol från Twangs uteservering stoppar Caroline tillbaka fågeln i springan i ett plank där den föll ifrån, och den var på säker mark igen.
Det dröjde inte många minuter förrän mamman kom flygandes. Vilken total lycka! Vi var helt euforiska. Dagens goda gärning, utan tvekan. Kan tipsa om att det känns mycket fint och nu vet ni hur ni ska göra om ni ser en liten vilsen dunboll i trafiken!
Här är Caroline, nöjd efter återföreningen. Tyvärr hann jag inte knäppa en bild på dunbollen.
Mamman fastnade däremot på bild. Den lilla vita pricken på planket.
Vi pustade ut på Twang
Denna vackra dag har jag också fyndat lördagens klänning på Statsmissionen. På lördag spelar jag på en födelsedagsfest i Gnesta. Ser sjukt mycket fram emot det! Kommer spela en massa gamla låtar från min första Charlee Porter platta. Jag är nyförälskad.
Min man fyllde år igår, och förutom att äta god indisk lunch hängde vi på Lugnet med Alvin.
Det uppskattades nog lika mycket av far som av son.
I kväll ska jag se slutet på Django. Igår kväll tänkte vi äntligen se den, men somnade (som vanligt) i soffan.
Synd för Per som spelar på en fest i kväll.
Eftersom vi bara har filmen i 48 timmar funderar jag på att göra min allra första bootleg. Får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar