Idag fyllde han 2 år, min älskade lilla son. Det var alltså 2 hela år sen jag klämde ut den lilla klumpen efter ilfarten i ambulans. Japp, lyssna inte på alla som säger; "Nej, en förstabarns-föderska ska ta det lugnt och inte åka in för tidigt till sjukhuset, då blir det bara till att vända om hem igen". Nix, det stämde inte på mig. Värkarna satte igång och eskalerade på en gång. Så bör det kanske tilläggas att jag hade gått över två veckor. De längsta veckorna i mitt liv.
Nu springer han alltså omkring, bokstaverar mjölkpaketet, öppnar ipaden, sjunger "Blinka lilla stjärna", och bara är för underbar. Jag kan säga att jag visste inte hur det var att älska någon innan jag fick Alvin. Jag trodde det. Nu vet jag. Jag har svårt att läsa tidningen idag utan att få ont i hjärtat av orättvisor. Hjärtat har blivit så stort.
Den här dagen började med sång, tänt ljus i melon och presenter.
Nu springer han alltså omkring, bokstaverar mjölkpaketet, öppnar ipaden, sjunger "Blinka lilla stjärna", och bara är för underbar. Jag kan säga att jag visste inte hur det var att älska någon innan jag fick Alvin. Jag trodde det. Nu vet jag. Jag har svårt att läsa tidningen idag utan att få ont i hjärtat av orättvisor. Hjärtat har blivit så stort.
Den här dagen började med sång, tänt ljus i melon och presenter.
Han piggnade till när han såg presenterna!
Hans älskade traktor med djuren på släp. Den var det enda han såg resten av morgonen.
Han blev ordentligt firad på förskolan. Efteråt åkte vi till Aspuddsparken för att titta på djur som Alvin tycker så mycket om.
Så lik katten Jansson!
Vi åkte favoritbilen i Liljeholmen
Sen bakade vi tårta
Alvin öppnade sin sista present
Sen var det god natt. Min skatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar