Vingar

I kväll tog jag fram gitarren, tände ljus, drack ett glas rött och skrev en låt. Klyschigt va!

Sen tänkte jag se en lättsam film på Tv eftersom jag var så trött. Det fanns en sådan film, trodde jag, men en liten bit in i filmen får tjejen tjocktarmscancer. Vips så var jag tillbaka i tiden då jag var döende. Eller ja, döende och döende, jag lever ju nu så det var jag ju inte. Men jag trodde det.
Fast jo, vi är ju egentligen faktiskt alla döende!
I alla fall, det var efter att jag fått diagnosen MS. Jag stod stilla utanför sjukhuset, och runt omkring mig snurrade världen på som vanligt. Jag var övertygad om att jag skulle dö ung.
Det är konstigt nu när jag tänker tillbaka på det att de bara lät mig gå. Att läkaren berättade om diagnosen och så var det bra med det. Och där stod jag med alla känslor, ensam med dödsångesten.
Jag föll ner i grottan; rädslan, sorgen och ångesten. Jag såg världen omkring mig men var totalt innesluten i en bubbla. Jag gick ner mig, kan man väl kalla det.
Till slut, efter ett år av ständig rädsla, gav jag mig tillåtelse att bara känna rädsla, sorg och att grubbla en tidsbestämd stund varje dag. Jag var tvungen. Jag måste ju fortsätta leva.
Det var inte förrän tsunamin tog min kusin Lindas liv- hon som gav mig positiv styrka, var levnadsglad och som bar mig under sina vingar- jag vaknade till liv igen. Det var som om någon knäppte med fingrarna framför ögonen på mig och sa; Du lever.
Det var märkligt att det var jag som plötsligt hade livet. Jag som liksom gett bort det nu när jag trodde att jag skulle dö.
Jag tänkte att när som helst kan man bli påkörd av en lastbil, så jag kan lika gärna leva nu.

Långt senare fick jag veta att MS inte är en dödlig sjukdom. Va?
Än idag undrar jag hur sjutton jag inte fick bättre information av läkaren när han berättade om diagnosen. Kanske fick jag information, men att rädslan grep tag i mig så starkt att jag bara såg en utväg.

Så, här satt jag nu i kväll med alla dessa känslor i knät. Framför en film jag trodde skulle vara lättsam. Det var längesen jag tänkte på den perioden i mitt liv och känslorna grep mig starkt. Så fylls hela min mage med en stark värme av levnadsglädje. Med en stark känsla av att jag vill leva. Att jag älskar livet. Jag lever! Alla känslor som väcktes till liv av filmen var som bortblåsta. Jag kände mig lätt som fjäder.
Jag tittade på fjärilarna jag spikade upp på väggen tidigare idag. Jag tänkte att det känns som om jag har vingar.
Eller är det kanske min kusin som fortfarande bär mig under sina vingar.

En liten fjäril jag räddade ut i friheten.