Stå på huvudet - ett bra sätt att skaka om tankarna lite grand. Förhoppningsvis landar dom på nya ställen..

Första yogapasset på tre veckor, my god!
Svettigt, stelt och darrigt. Underbart efteråt förstås.

Vi hade en vikarie i kväll. Hon kom gåendes snabbt och bestämt, satte på musik med sång och rytm. Inte den flödande avslappningsmusiken vi brukar ha. Det var liksom fel. Hon var fel. Så här skulle det ju inte gå till!
Mina förväntningar skapade hinder, mina vanor rädsla och känslan av att detta inte var bra- inte som det brukar.
Dessutom gick hon omkring och tryckte och böjde på oss medan vi stod i våra positioner. Vilken jobbig yogalärare! Två personer gick mitt i passet.

Ja, det var det första intrycket och motståndet inom mig gjorde att jag stretade emot och spände mig mer än nödvändigt.
Sen kom jag på mig själv och blev full i skratt över mina egna tankar. Då vände det.
Hon var ju grym som justerade oss, visade oss hur vi skulle stå i våra positioner för att få ut bästa möjliga töjning. Hon var inte rädd att komma nära, ta tag eller visa oss rätt. Äntligen förstod jag saker jag tidigare inte förstått och varit omedveten om.
Hon var rak och tydlig, inga krusiduller. Jag blev faktiskt inspirerad av hur denna kvinna var; ohämmad, helt utan rädsla och rak utan den där rädslan att vara för rak. Vad befriande, jag älskar raka människor kom jag på. Dessutom pratade hon göteborgska!

Idag har jag stått på huvudet. Inte på en strand och mot en vägg. Detta är alltså inte jag!

Däremot önskar och längtar jag efter att åka på yogaresa och stå på huvudet på stranden..