Att brista en smula

Stress. Nej, jag är inte stresstålig. Det minsta.
Vad är det för ord egentligen. Stresstålig. Tålig för stress. Att bygga upp en barriär runt sig, härda ut, bita ihop och liksom tåla? För stress är ju inget naturligt tillstånd.

Veckan som gått har varit fylld med olika moment som gett upphov till stress i mig. Jag har tagit på mig för mycket.
Idag brast det. Efter att de sista gästerna åkt, Alvin sov i sin säng och jag sjunkit ner på schäslongen med en kopp té. Det var skönt att det brast. Att stenen föll.
Och det låg nära denna gång, det var liksom lätt. Lättare än vanligt och jag tackar yogan för det. Yogan som har fört mig närmare min inre naturliga takt.
Jag landar, jag lär mig, jag är här igen. Här hos mig. Dock med tårar, men de rinner av.

Jag tänker på det jag missat när jag stressat. På målet jag satt för mitt inre, på hur bra allt skulle bli. Kalaset, födelsedagen, fars dag. Det skulle vara perfekt, på mitt sätt.
Jag tänker att det är svårt att vara närvarande i allt fixande. Hur jag tänkt på att inte köra på för hårt, men ändå inte lyckats. (att göra-listan tog aldrig slut! Jag hann inte svabba golvet..)
Har jag njutit? Ja. Fast inte så mycket som jag kunnat. Den tunga stenen tar kraft och fokus från det som är nu. (o hur viktigt är det egentligen med ett skinande golv?)

Jaha, så det behövde alltså gå en vända till. Okej.
Jag bestämmer mig för att att nästa gång ha det ännu roligare. Att nästa gång ska mina axlar vara avslappnade genom hela resan. För egentligen älskar jag att fixa födelsedagspresenter, tårta och kalas. Och visst har det varit roligt också! Men nästa gång ska jag inte falla i tårar efteråt.

Gårdagens muffins, jordnötter och lite inspirerande läsning. Perfekt!