För något år sen läste jag en länk jag såg på facebook. Texten löd "När du skäller på mig, mamma, är det svårt för mig att älska mig själv." Länken.
Det var Petra Krantz Lindgren som hade skrivit den och för några dagar sen damp hennes bok "Med känsla för barns självkänsla" ner i brevlådan.
Jag har bara läst några sidor, när känslorna vaknar inom mig och undran dyker upp- "Hur ska jag lära ut självkänsla när jag själv inte har lärt mig det?"
Att växa upp med en förälder som är alkoholist innebär vissa luckor. Luckor som går att fylla igen av mig själv som vuxen. Det är i alla fall min erfarenhet. För jag är inte det barnet längre. Och nu handlar inte livet längre om att rädda någon annan. Idag har även jag konturer.
Nu är det äntligen dags att fylla på mitt självkänsla-konto. Tänk att få barn skulle ge mig så många anledningar att växa som människa. Och många sparkar i häcken!
Jag vill verkligen ge Alvin självkänsla, och även om anledningen att ge mig själv självkänsla borde varit nog, så är det inte förrän nu jag möter den. Tack älskade unge för att du får mig att öppna mitt hjärta, om och om igen.
Det känns vackert, ljust och som en öppen vy. Jag vet också att där ligger sorg begravd, det är antagligen därför jag ännu inte lyft på den stenen förrän nu. Sorg som inte är något farligt. Rädslan över att känna sorg får aldrig vara ett hinder. Inte när man i andra änden finner glädje.
Nu ska jag börja med att ta reda på vad självkänsla verkligen innebär. Inte för någon annan, utan bara vad en innebär för mig.
Det var Petra Krantz Lindgren som hade skrivit den och för några dagar sen damp hennes bok "Med känsla för barns självkänsla" ner i brevlådan.
Jag har bara läst några sidor, när känslorna vaknar inom mig och undran dyker upp- "Hur ska jag lära ut självkänsla när jag själv inte har lärt mig det?"
Att växa upp med en förälder som är alkoholist innebär vissa luckor. Luckor som går att fylla igen av mig själv som vuxen. Det är i alla fall min erfarenhet. För jag är inte det barnet längre. Och nu handlar inte livet längre om att rädda någon annan. Idag har även jag konturer.
Nu är det äntligen dags att fylla på mitt självkänsla-konto. Tänk att få barn skulle ge mig så många anledningar att växa som människa. Och många sparkar i häcken!
Jag vill verkligen ge Alvin självkänsla, och även om anledningen att ge mig själv självkänsla borde varit nog, så är det inte förrän nu jag möter den. Tack älskade unge för att du får mig att öppna mitt hjärta, om och om igen.
Det känns vackert, ljust och som en öppen vy. Jag vet också att där ligger sorg begravd, det är antagligen därför jag ännu inte lyft på den stenen förrän nu. Sorg som inte är något farligt. Rädslan över att känna sorg får aldrig vara ett hinder. Inte när man i andra änden finner glädje.
Nu ska jag börja med att ta reda på vad självkänsla verkligen innebär. Inte för någon annan, utan bara vad en innebär för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar