Oh härliga regn. Jag bara måste älska dig! Ja, för nu har regnet börjat lukta sommar och det är ljummet ute.
Jag minns hur jag om somrarna i min ungdom brukade slänga mig på cykeln när det regnade ute. Jag cyklade omkring i regnet och sjöng högt, för då höll sig alla andra inomhus och jag kunde vara som jag ville. Annars var jag alldeles för blyg för att sjunga högt. Inte som nu!
Det går kanske att ana att jag inte är uppväxt i stan. Nix, i en liten håla med 2000 invånare söder om Göteborg. Där fanns det ängar, hav och en massa ställen jag kunde vara helt ensam på.
Numer har det ploppat upp en massa hus mest överallt. Alla trängs nära havet. Ändå är det en sådan frihetskänsla att titta ut över horisonten. Oh härliga hav.
Härom kvällen när jag kom ut från yogasalen möttes jag av sommarregnet. Det var fortfarande ljust ute, och fåglarna kvittrade. Att träna yoga får mig mer närvarande och mina sinnen blir mer öppna. Jag tänker att det är lite därför som jag njuter så mycket av våren. Alla detaljer, de gröna färgerna, fjärilarna, hackspetten, blommorna och dofterna. Fast jag säger nog så varje år. För jag blir så förundrad över hur mycket sinnena börjar leva, vilken påverkan våren har på kroppen och sinnet. Gaah, jag ääälskar våren!
Härom dagen när vi var på väg till minigolfbanan sa Alvin: "Mamma titta, maskrosor"
Jag sa att på vägen tillbaka kunde vi plocka några, sätta i en vas och ställa på hans bord.
"Nej", sa Alvin bestämt. "Dom ska vara här, där dom får vara ifred".
Så fint tycker jag, klart att dom ska få stå kvar där ifred. Och kanske får de sprida vårglädje till ett annat barn som utbrister "Titta, maskrosor!" Som i sin tur gör en förälder glad i hjärtat.
Tänk så mycket kärlek de sprider blommorna, när de står där alldeles stilla.
Jag minns hur jag om somrarna i min ungdom brukade slänga mig på cykeln när det regnade ute. Jag cyklade omkring i regnet och sjöng högt, för då höll sig alla andra inomhus och jag kunde vara som jag ville. Annars var jag alldeles för blyg för att sjunga högt. Inte som nu!
Det går kanske att ana att jag inte är uppväxt i stan. Nix, i en liten håla med 2000 invånare söder om Göteborg. Där fanns det ängar, hav och en massa ställen jag kunde vara helt ensam på.
Numer har det ploppat upp en massa hus mest överallt. Alla trängs nära havet. Ändå är det en sådan frihetskänsla att titta ut över horisonten. Oh härliga hav.
Härom kvällen när jag kom ut från yogasalen möttes jag av sommarregnet. Det var fortfarande ljust ute, och fåglarna kvittrade. Att träna yoga får mig mer närvarande och mina sinnen blir mer öppna. Jag tänker att det är lite därför som jag njuter så mycket av våren. Alla detaljer, de gröna färgerna, fjärilarna, hackspetten, blommorna och dofterna. Fast jag säger nog så varje år. För jag blir så förundrad över hur mycket sinnena börjar leva, vilken påverkan våren har på kroppen och sinnet. Gaah, jag ääälskar våren!
Härom dagen när vi var på väg till minigolfbanan sa Alvin: "Mamma titta, maskrosor"
Jag sa att på vägen tillbaka kunde vi plocka några, sätta i en vas och ställa på hans bord.
"Nej", sa Alvin bestämt. "Dom ska vara här, där dom får vara ifred".
Så fint tycker jag, klart att dom ska få stå kvar där ifred. Och kanske får de sprida vårglädje till ett annat barn som utbrister "Titta, maskrosor!" Som i sin tur gör en förälder glad i hjärtat.
Tänk så mycket kärlek de sprider blommorna, när de står där alldeles stilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar