..och ibland behöver man lämna det man har för att inse dess värde.
Så var det i alla fall för mig. Jag behövde lämna mitt liv, lämna allt jag var van vid, alla trygga platser och välkända ansikten. Jag behövde lämna den ångestfyllda julen för att åter igen kunna älska den.
Det var precis vad jag gjorde. Jag åkte till ett för mig okänt land och språk. Där renade jag mig från illasittande vanor och betungande mönster.
Klart att det rann ur mig många minnen, både vackra och de som stack i ögonen. Men visst blev jag ren. Mer som ett barn igen. På bara tre månader.
Jag tänker att det är därför julen är min igen. Inga minnen stör vår kärlek.
För jag älskar verkligen julen, precis lika mycket som jag gjorde när jag var barn. Minnena är mina att älska.
Så var det i alla fall för mig. Jag behövde lämna mitt liv, lämna allt jag var van vid, alla trygga platser och välkända ansikten. Jag behövde lämna den ångestfyllda julen för att åter igen kunna älska den.
Det var precis vad jag gjorde. Jag åkte till ett för mig okänt land och språk. Där renade jag mig från illasittande vanor och betungande mönster.
Klart att det rann ur mig många minnen, både vackra och de som stack i ögonen. Men visst blev jag ren. Mer som ett barn igen. På bara tre månader.
Jag tänker att det är därför julen är min igen. Inga minnen stör vår kärlek.
För jag älskar verkligen julen, precis lika mycket som jag gjorde när jag var barn. Minnena är mina att älska.
Såklart att vi drack glögg på 1:a advent. Älskar julkryddor!
Baka pepparkakor gjorde vi förstås också.
Jag försökte mig på pepparkakor á la Paleo. Alvin sa "Blä!"
Det gjorde jag med!
Luciatåget förgyller hallen i bakgrunden.
Förra årets konstverk av Alvin till vänster.
Ett fönster i vitt med ärvd gammelblå adventsljusstake som jag älskar.
Med julkyrkan i burspråket och änglaspelet på öppna spisen var vi hemma. Nu är julen här!
Men var är snön?!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar