Idag tänkte jag på det här med pengar och lotteri. Jag såg en reklam på TV där man kunde vinna fantastiska 65 miljoner kronor!
Ger inte det känslan av att man vill vara någon annanstans. "Om jag bara hade 65 miljoner kronor, då.."
Det finns så mycket i vårt samhälle som ger den känslan. "Om jag bara kommer dit, om jag bara vore där."
Vad skulle hända då? Det måste ju vara en strävan efter att då/där skulle jag vara lyckligare.
Så ser inte livet ut. Lyckan ligger inte bortanför. Den går inte att söka någon annanstans än här. Där du står.
Det är paradoxalt som med det mesta i livet tycker jag.
Boken "Alkemisten" av Paulo Coelho tycker jag beskriver det här med att följa sina drömmar och söka lyckan på ett utmärkt sätt. Den slutar med att skatten finns på platsen där huvudpersonen Santiago började sin resa.
Att gräva efter guldet där du står.
Efter den här tankebanan stängde jag av TV:n, rotade fram farmors gamla målarlåda och började måla!
Det var längesen sist.
Att måla för mig betyder ingen prestige, inget mål, inget rätt eller fel. För mig är det bara färger som leker på en vit tavla. Sprakande, glada färger som sakta växer fram och fyller en tom yta.
Det händer något i mig när jag målar. Med färgerna gräver jag där jag står. Färgerna är mitt guld och jag börjar i vårt lilla kök i Västertorp.
Ger inte det känslan av att man vill vara någon annanstans. "Om jag bara hade 65 miljoner kronor, då.."
Det finns så mycket i vårt samhälle som ger den känslan. "Om jag bara kommer dit, om jag bara vore där."
Vad skulle hända då? Det måste ju vara en strävan efter att då/där skulle jag vara lyckligare.
Så ser inte livet ut. Lyckan ligger inte bortanför. Den går inte att söka någon annanstans än här. Där du står.
Det är paradoxalt som med det mesta i livet tycker jag.
Boken "Alkemisten" av Paulo Coelho tycker jag beskriver det här med att följa sina drömmar och söka lyckan på ett utmärkt sätt. Den slutar med att skatten finns på platsen där huvudpersonen Santiago började sin resa.
Att gräva efter guldet där du står.
Efter den här tankebanan stängde jag av TV:n, rotade fram farmors gamla målarlåda och började måla!
Det var längesen sist.
Att måla för mig betyder ingen prestige, inget mål, inget rätt eller fel. För mig är det bara färger som leker på en vit tavla. Sprakande, glada färger som sakta växer fram och fyller en tom yta.
Det händer något i mig när jag målar. Med färgerna gräver jag där jag står. Färgerna är mitt guld och jag börjar i vårt lilla kök i Västertorp.
Min farmor Aina började måla i ett senare skede av livet. Hon målade färgstarka tavlor, blommor och hav. Tavlorna återspeglar hennes starka personlighet och efter hennes bortgång 1985 finns hennes tavlor utspridda hos sina barn och barnbarn.
Hon inspirerar mig än idag.
Mina väl använda akvarellfärger
Jag fortsatte på en tavla jag började måla för kanske ett år sen
Bit för bit växer den fram..
En av världens vackraste sagor som fick mig att resa genom Andalusien till Marocko.
På tal om att gräva där man står..!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar