Jag är ingen flyttfågel nej.

När våren möter västertorp åker vi norrut tillbaka till vintern. För att uppleva de sista dagarna med snö.

Jag är ingen flyttfågel, jag älskar vintern. Det har inte alltid varit så. När jag bodde i Göteborg där vinden blåser snålt om vintern, avskydde jag den. Inte så konstigt, jag var ständigt iskall, jag visste inte hur jag skulle klä mig. Nu när jag har flytoverall och powerboots är det mysigt att vara ute  på isen i -20 grader. "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" har blivit mitt mantra. Så sant. Då är frisk luft, även när den är kall, helt underbar.

Det finns så mycket att göra i snölandskap. Bara det att kunna ta på sig skidorna, göra en god matsäck och glida iväg in i skogen är fantastiskt.

Att gå ut på isen, borra ett hål och locka upp en röding är också en grym känsla. Jag kan sitta i timmar och nöta. Stirra ner i hålet och föreställa mig hur det känns att vara en röding där nere i vattnet,  sen locka upp dom efter den känslan. Jag inbillar mig att det funkar. I verkligheten gör det inte det.

Härom dan snöade det, så vi tog på oss skidorna och åkte genom skogen till ett gammalt bygge istället för att sitta på isen. 

Efter skidturen åkte vi över till Norge på utflykt och på vägen hem stannade vi för en skylt längs vägen där det stod "våfflor". 

Det blåste snålt och gården dit vi kom var alldeles öde. Ändå kändes det som att fönstren hade ögon. På en husvägg hängde en död räv. Lite kusligt.

Vi kom fram till huset där det stod "våfflor" och när vi kom in så satt där 3 samiska äldre kvinnor och stickade i en soffa. Det kändes som att komma in i någon annans vardagsrum. De flyttade på sig och sa "varsågoda och sitt", och gick och satte sig i köket några meter bort.

Det var ett himla snattrande på tanterna, i mun på varandra, medan jag och Per tittade på varandra och vågade knappt säga ett ord- de var tre kraftfulla damer, kanske nån av dom som skutit räven?  Det var en märklig stämning, att vara gäst i en okänds hus. Men det var de godaste våfflor vi ätit. När vi skulle gå tittade en av kvinnorna på Alvin och sa: "Du är ett snöbarn". Det tyckte jag var så vackert på något sätt.

Det var även kusligt att tvätten fladdrade ute i snålblåst och minusgrader

Fina hantverk

Väl hemma var det läge för bastubad. Förra året var bastun fullproppad med nakna tanter, och jag minns att jag inte läste en sida ur boken jag hade med mig. Istället fick jag uppleva lite oväntad (och oönskad) hud-mot-hud kontakt. Och ett jädra snatter!

I år har jag hittills mött en tom bastu, men en dag var där två kvinnor. Här uppe så pratar alla med alla och jag fick ett intressant samtal med en utav kvinnorna. Hon hade gått pilgrimsfärden "Santiago de Compostela" som jag själv i tjugoårsåldern var sugen på att gå, men aldrig gjorde.

Hon sa att när hon hade sin 60-års kris så var det dags att gå. Hon berättade om sin vandring och gav mig en massa bra tips. Som en husmor som lär ut alla sina knep som hon lärt sig genom sina 60 år av leverne.

Det var en alldeles speciell dag med olika unika världar jag fick inblick i. 

Den här resan har överraskat mig oerhört positivt, jag hade aldrig kunnat föreställa mig om att jag skulle få vara med om så många olika upplevelser som berört mig så på djupet. Både i naturen och från människor. Och inte att jag skulle få äta den godaste våfflan jag nånsin smakat. Dock hade jag förväntat mig mer rödingar på kroken.

Det har gått några dar sen jag och Alvin kom hem. Ändå är bilden av de vita fjällen som fastnaglad på min näthinna och känslan av detta ställe omsluter mig än idag med sin närvaro.

På något sätt är det som att en del av mig är kvar där uppe. Inte bara min man! Nej, det är som att jag öppnade mig för atmosfären däruppe, släppte in den och nu kommer den för alltid att stanna kvar i mig. En länk har skapats dit och jag blir aldrig den jag var. Och jag behöver inte ens förstå det.