..och jag finns här.

Till och med sminket har trillat ner en våning. Jag sitter och andas ut i soffan, hemma. Jag klarade att köra en massa mil med Alvin och min "du ligger på gränsen till att behöva glasögon"-syn (efter varje gång jag missar att svänga av för att jag inte hinner läsa skylten tycker Per att den där gränsen måste ha passerats. Jag börjar tro honom.)
Mörkret hade lagt sig när jag åkte förbi Arlanda och när jag närmade mig Stockholm med alla vägarbeten var det som att alla lampor flöt ihop till en. Jag kramade ratten hårt, bad i mitt inre, tackade att Alvin sov gott där bak, och saktade farten. Det gick bra, och när Västertorp dök upp på den gröna skylten pustade jag ut av befrielse.
Nu sitter jag här, trött och med minnen av höga, vita fjäll. Minnet av hur tystnaden lät. Vinden över fjället. Alla fantastiska möten och upplevelser. Prasslet från boken jag läste i bastun i det dunkla ljuset. Känslan av iskallt vatten mot varm hud. Spänningen i att fiska röding. Glädjen att dra upp en. Njutningen i att äta denna sagolika fisk. Svetten av att åka på dåligt vallade skidor. Närvaron av den djupa skogen där vi tog oss fram. Alvins porlande skratt när han leker med sin pappa. Utsikter, vyer, våfflor med hjortronsylt och grädde. 1000000 miljoner stjärnor på himlen. Att sova gott på madrass på golvet mellan mina pojkar.
Det har varit en riktig rekreationsresa. Jag känner mig lite nyfödd, i mitt inre. Samtidigt föddes en känsla av vemod. Att just nu står dessa höga fjäll där, denna otroliga plats finns där just nu. Och jag här.