Något av det bästa jag vet är när klockan står på 14-nånting, då det är nära till kl 15:00 och jag får hämta min lille krabat på föris. Glädjen i Alvins ögon när han ser mig komma är obetalbar!
Att lämna honom är en annan femma. Jag är så tacksam över att jag inte behöver rusa iväg, att jag kan lämna honom i lugn och ro. För det tar en stund för Alvin att förlika sig med att jag ska gå, han behöver lite tid för att hinna med känslomässigt. När han själv tar initiativ till lek, dvs tar upp en bil, så vet jag att nu är det lugnt att gå. Då bryr han sig knappt om mitt "hej då" som 10 minuter tidigare gav upphov till krokodiltårar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar