Det är inte mycket tid för sig själv man har som förälder. Samtidigt brinner det inom mig med saker jag vill göra och få gjort. Det här med att hänga tvätt och köra en diskmaskin ska helst inte ta någon tid av min tid.
Så fort Alvin har somnar börjar kampen mot tiden. "Vad var det jag skulle göra nu då, med vad ska jag börja?" tänker jag när jag stängt dörren om sovrummet.
Gud vad trött jag är på det! Tänk att bara sjunka ner i soffan framför en film. Fast jag vet att då kommer det bara bubbla inom mig med saker som jag vill göra, få gjort!
Jag tog mig tillbaka i tiden, till mina första blogginlägg. Herrejösses. Hur stavade jag? Och i vilken ordning skrev jag orden egentligen, så där säger man ju inte! Vilken mörk bild, man ser ju knappt vad den föreställer- varför redigerade jag den inte?!
Jo, jag vet. Det kallas tid. Avsaknaden av tid.
Jag har lärt mig en viktig sak. Att sålla. Vad som egentligen är viktigt.
Nej, det är inte viktigt för mig att gå tillbaka och fixa bloggen. Putsa ytan. Det var en del av den jag var just då, och så var det, så är det.
Man kan räkna nätterna jag sovit utan att bli väckt på en hand. Det gör saker med en det där. Sömn.
Det händer varje dag att jag går åt ett håll, stannar och undrar- varför gick jag hit nu då?
Sen har jag aldrig varit den där fina människan, den där som brytt mig särskilt mycket om ett stavfel eller att det ska låta så där intelligent på det intellektuella planet- det har alltid varit något jag bara tyckt varit barnsligt, något som jag tänkt kanske är en självhävdelse pga låg självkänsla. Det viktiga är väl ändå budskapet. Jag har lite allergi mot folk som ska vara så där korrekta. Urk.
Nu tänker jag lägga den sista kvarten av denna kvällen på fotbollen som snart är slut. Känner för att vara med lite i den bonninga känslan som jag tycker fotboll är. Öh!
Förresten så känner dessa killar precis som jag gör just nu. De känner kampen mot klockan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar