Vilken kväll. Jag har fått veta att ett litet barn svävar mellan liv och död. Endast en vecka gammalt.
Det väcker så mycket sorg i mig. Jag kan känna en gnutta av hur föräldrarna måste känna.
Det för mig tillbaka till BB den 8 november 2011.. då sköterskan sa åt oss efter Alvins test att rafsa ihop våra saker bums, och bege oss några våningar ner till neonatalen. Vår lille son hade på tok för hög sänka.
Klockan var 24 när vi kom dit och klockan 03 hade sköterskorna äntligen hittat en bra ven att ge Alvin antibiotika genom. Efter att ha misslyckats i 3 timmar, efter att ha stuckit Alvin över hela kroppen, efter att jag hade frågat "vad är det som händer" säkert 100 gånger utan att ha fått något svar, efter att jag hade hunnit tänka tanken "nu tar jag mitt barn och springer härifrån".
Både jag och Alvin var alldeles slut efteråt. Per har berättat i efterhand att vi sov hela dagen efter. Jag minns bara hur sköterskor kom och gick i vårt rum hela tiden, hur Alvins larm började tjuta var och varannan minut.
Ovissheten. Ingen visste vad det var för fel. Bara att sänkan var alldeles för hög. Ingen vet än idag.
Alvin på Neonatalen
Jag tänker "vill jag verkligen skriva om detta". Sprida detta ut till dig som läser detta. Samtidigt är det en del av livet. Den delen som sticker en i ögat.
Jag önskar och ber för allt i världen att detta barn får leva. Jag önskar så jag får ont. Bed med mig.
Det väcker så mycket sorg i mig. Jag kan känna en gnutta av hur föräldrarna måste känna.
Det för mig tillbaka till BB den 8 november 2011.. då sköterskan sa åt oss efter Alvins test att rafsa ihop våra saker bums, och bege oss några våningar ner till neonatalen. Vår lille son hade på tok för hög sänka.
Klockan var 24 när vi kom dit och klockan 03 hade sköterskorna äntligen hittat en bra ven att ge Alvin antibiotika genom. Efter att ha misslyckats i 3 timmar, efter att ha stuckit Alvin över hela kroppen, efter att jag hade frågat "vad är det som händer" säkert 100 gånger utan att ha fått något svar, efter att jag hade hunnit tänka tanken "nu tar jag mitt barn och springer härifrån".
Både jag och Alvin var alldeles slut efteråt. Per har berättat i efterhand att vi sov hela dagen efter. Jag minns bara hur sköterskor kom och gick i vårt rum hela tiden, hur Alvins larm började tjuta var och varannan minut.
Ovissheten. Ingen visste vad det var för fel. Bara att sänkan var alldeles för hög. Ingen vet än idag.
Alvin på Neonatalen
Efter 3 dygn fick vi åka hem. Alvin hade svarat bra på antibiotikan och sänkan var normal.
Jag minns glädjen när vi kom hem. När vi lade Alvin ner i hans egna säng för första gången. Hur vi pustade ut, som aldrig förr. Den lyckan var obeskrivlig. Som alla föräldrar känner. Alla föräldrar utom dom som kommer hem utan sitt barn, till en tom spjälsäng. Jag kan inte föreställa mig sorgen. Vill inte närma mig känslan. Jag hoppas för Guds skull att detta barn får leva.
Trötta men obeskrivligt glada på väg hem
I taxin i en alldeles för stor barnstol
Äntligen hemma
Jag tänker "vill jag verkligen skriva om detta". Sprida detta ut till dig som läser detta. Samtidigt är det en del av livet. Den delen som sticker en i ögat.
Jag önskar och ber för allt i världen att detta barn får leva. Jag önskar så jag får ont. Bed med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar