Äntligen har jag gått upp i vikt. Äntligen efter flera år av att fått höra "Du måste äta, du är ju bara skinn och ben". Jag undrar om det är lika ok att kommentera tjocka kroppar som smala.
Jag kan säga att ätit, det har jag gjort. Per säger att jag äter som en brottare. Jag vaknade ibland om nätterna av att jag var hungrig, så hungrig att jag måste gå upp för att få i mig mat för att kunna somna om.
Skinn och ben, ja jag var bara skinn och ben. Jag vägde 52 kilo, och då är jag 1,72 cm lång. I somras höll jag på att tappa bikinin, den satt slapp om kroppen som var utan rumpa, höfter och bröst. Jag var sådär smal som det tydligen är fint att vara. "Åh, du har den perfekta jeanskroppen" fick jag höra. Återigen ok att kommentera en smal kropp. Men fin, det kände jag mig inte. Jag kände mig svag.
I dagens samhälle ses en smal kropp som det vackraste när en normal kropp inte väger lika tungt. Eller är det så? Tycker dom flesta verkligen det?
I december var jag så trött på att vara pinnsmal och behöva äta mest hela tiden, att jag bokade en tid på vårdcentralen. Vi tog en massa prover. Jag låg på gränsen för att ha järnbrist, annars såg allt bra ut.
Jag fick en tid hos deras dietist efter begäran. "Hon brukar jobba med överviktiga, så jag måste fråga om hon kan ta emot dig" sa läkaren.
Det kunde hon. Det visade sig att hon mestadels jobbar med diabetiker. I vilket fall så kunde hon hjälpa mig mycket.
Hon berättade om fiberrik mat. Hon pratade om att vitt socker och vetemjöl -som kan jämställas med socker- är dåligt för kroppen. Det visste jag redan, men det var bra att höra mer ingående från en expert.
Hon lärde mig hur jag läser på förpackningar för att få fiberrik mat.
Fiberrikt bröd, som jag trott att jag har ätit, visade sig vara fattigt på fiber och fullt av kolhydrater och socker.
Hon lärde mig att jag ska äta mat som smälter långsamt, inte mat som "rinner" genom kroppen- den mat som jag ätit mest i hela mitt liv. Att mosa sönder mat tex förstör fibrerna. Jag visste inte detta!
Så, på bara några veckor har jag gått upp till 57 kilo! Jag känner mig starkare, mer balanserad- mitt blodsocker går inte upp och ner lika mycket, och friskare. Äntligen har jag fått lite hull; lite rumpa, lår och bröst. Jag känner mig äntligen mer kvinnlig. Jag känner mig vacker!
Denna fina bild fick en vän skickad till sig från sin pojkvän.
Jag kan säga att ätit, det har jag gjort. Per säger att jag äter som en brottare. Jag vaknade ibland om nätterna av att jag var hungrig, så hungrig att jag måste gå upp för att få i mig mat för att kunna somna om.
Skinn och ben, ja jag var bara skinn och ben. Jag vägde 52 kilo, och då är jag 1,72 cm lång. I somras höll jag på att tappa bikinin, den satt slapp om kroppen som var utan rumpa, höfter och bröst. Jag var sådär smal som det tydligen är fint att vara. "Åh, du har den perfekta jeanskroppen" fick jag höra. Återigen ok att kommentera en smal kropp. Men fin, det kände jag mig inte. Jag kände mig svag.
I dagens samhälle ses en smal kropp som det vackraste när en normal kropp inte väger lika tungt. Eller är det så? Tycker dom flesta verkligen det?
I december var jag så trött på att vara pinnsmal och behöva äta mest hela tiden, att jag bokade en tid på vårdcentralen. Vi tog en massa prover. Jag låg på gränsen för att ha järnbrist, annars såg allt bra ut.
Jag fick en tid hos deras dietist efter begäran. "Hon brukar jobba med överviktiga, så jag måste fråga om hon kan ta emot dig" sa läkaren.
Det kunde hon. Det visade sig att hon mestadels jobbar med diabetiker. I vilket fall så kunde hon hjälpa mig mycket.
Hon berättade om fiberrik mat. Hon pratade om att vitt socker och vetemjöl -som kan jämställas med socker- är dåligt för kroppen. Det visste jag redan, men det var bra att höra mer ingående från en expert.
Hon lärde mig hur jag läser på förpackningar för att få fiberrik mat.
Fiberrikt bröd, som jag trott att jag har ätit, visade sig vara fattigt på fiber och fullt av kolhydrater och socker.
Hon lärde mig att jag ska äta mat som smälter långsamt, inte mat som "rinner" genom kroppen- den mat som jag ätit mest i hela mitt liv. Att mosa sönder mat tex förstör fibrerna. Jag visste inte detta!
Så, på bara några veckor har jag gått upp till 57 kilo! Jag känner mig starkare, mer balanserad- mitt blodsocker går inte upp och ner lika mycket, och friskare. Äntligen har jag fått lite hull; lite rumpa, lår och bröst. Jag känner mig äntligen mer kvinnlig. Jag känner mig vacker!
Denna fina bild fick en vän skickad till sig från sin pojkvän.
Intressant, i ditt inlägg besväras du av att andra kommenterar din kropp. Sedan avslutar du med att lägga upp en bild som attackerar åtta olika kvinnokroppar!?
SvaraRaderaHej Anonym! Det är inte kvinnokropparna jag attackerar utan det rådande ideal vi har i dagens samhälle, där ohälsosamt smal anses vara det allra finaste. Kärlek åt alla kroppar!
SvaraRadera