I Nashville blev jag frisk

Jag börjar bli riktigt trött på att vara sjuk. Den här smaken i munnen, eller avsaknaden av smak. Halsen som ett stort sår. Näsan går inte att andas genom. Blä.

Känslan av när jag var så där ohyggligt sjuk återkommer till mitt minne varje gång jag har ont i halsen. Det var i början av 2008. Jag bodde i min lilla etta på Åsögatan på Söder.
Jag fick riktigt hög feber, så där hög att jag bara låg i sängen, hela dagen, och försökte samla kraft till att gå på toa.
Mina vänner fick komma med mat och hänga den på dörren. Att själv gå till affären var otänkbart.
Efter några dagar insåg jag att jag måste till en läkare. Jag trodde nästan jag skulle dö! Halsen var som ett stort köttsår. Det gjorde riktigt jävla ont.
Läkaren tyckte att det liknade körtelfeber, jag fick aldrig något klart svar på var det var med mig, men jag fick penicillin med mig.
Jag var på benen några dagar senare, men halsen skulle det ta 6 veckor för innan den blev bra igen. Jag som var van att sjunga och skriva musik varje dag, nu kunde jag inte ens prata. Jag började känna mig som en deprimerad delfin i fångenskap (hade nyligen sett en film om en!) eller som en fågel i bur. Jag kände mig instängd. Alla oskrivna sånger och längtan efter att sjunga pulserade som en sprängfull vulkan inom mig.
Varje gång jag får ont i halsen vaknar känslan av den här gången då jag var så ofantligt sjuk. Och direkt sammankopplad med den känslan är känslan av Nashville. Japp. Jag pluggade musikproduktion vid den här tiden och var på väg till Nashville för att besöka ett musikförlag några veckor senare..

En snöstorm i New York försenade resan. Jag fick sova första natten på ett hotell vid Arlanda (!) och andra natten på ett sunkigt hotell i New Jersey.

Till slut var en framme. Lite tilltuffsad och med en jetlag som gjorde mig febrig, men framme!

Jag bodde på ett hostel med en salig blandning människor från alla världens hörn.

Jag hade turen att träffa Anna och Nicolette. 

(vad har jag på mig???)

Nicolette visade oss stan, tog med oss till "Fuel" och andra ställen som jag glömt namnen på. Hon tog med oss ut till Hendersonville- där jag med min hesa röst sjöng en sång i musikaffären, till en söndagsgudtjänst och till ett shoppingmall där vi blev sminkade. Tack vare Nicolette fick vi se mycket vi annars skulle missat.

Jewel! Jag var lyrisk över att få låna ut mitt capo till henne.

Jag minns Nicolette i hennes bil, hur hon hämtade upp oss och körde hem oss. 

Hon tog verkligen hand om oss!

Vi åkte till Memphis. Besökte Sun studio. Lyssnade på bra musik.

Vi bodde på ett motell och blev rånade under natten. Ingen kom till skada, bara lite jobbigt när passen försvinner. Av någon anledning var min handväska orörd. 

Jeans med en G-klav. Tja, varför inte?

En klockren turist. Jag förstås. (pappa, pappa jag har sjungit i Elvis-micken)

Men jag var inte bara turist, jag dokumenterade min resa. Den blev publicerad i fyra nummer av tidningen Studio.

Så varje gång jag blir sjuk och får ont i halsen vaknar först den läskiga känslan av när jag var så ofantligt sjuk i körtelfeber. Och sen övergår den i frihetskänslan det innebar att lämna sjukstugan här hemma och sätta mig på ett plan till Nashville.

Inte lika jobbigt att vara sjuk längre vill säga..