2014 är året då jag vill bli bättre på att meditera, och med bättre menar jag att helt enkelt göra det.
Att sitta stilla och släppa tankeflödet fritt, om och om igen, har hittills gett mig en känsla av inre rymd. Det är så skönt att släppa tankarna fria en stund, istället för att vara fast i en liten tanke som övergår i en annan tanke som övergår i en annan tanke som...
Att släppa taget en stund har gjort mig mer uppmärksam på vad det är jag egentligen tänker.
Jag har märkt att många tankar jag har är tankar jag har fått från andra. Eller vad jag tror att andra tänker.
När jag ser bakåt i tiden kan jag se hur jag ofta har gjort saker jag trott är "rätt"- utifrån vad jag har lärt mig eller har sett andra göra. Istället för att göra saker utifrån mig. Eller inifrån mig kanske är ett mer passande ord.
I min barndom kan jag se en flicka som så gärna vill passa in och göra "rätt" att hon glömde att fråga sig själv vad hon tycker.
Jag drömde för ett par veckor sen att jag blev totalt sedd av en kvinna: "Men MARIA, hej! Vad roligt att DU är här!" Och plötsligt i drömmen såg jag mig själv och tänkte; "Ja, titta här är jag!" Sen blev jag alldeles varm och glad i hela kroppen. Jag såg mig.
Samtidigt som det är smärtsamt att se hur jag i livet inte har varit fri i olika situationer; hur jag inte har sett mig eller frågat mig om min åsikt, så tänker jag att det är bra att jag äntligen blir mer medveten. För först då kan jag ju förändra det, som det så klokt står i många av de böcker jag läst- och det är ju sant! Tidigare har mina tankar avbrutit varandra och hade jag inte sagt stopp nu vet jag inte hur länge det skulle pågått.
Jag har hållit tillbaka mina drömmar av rädsla för vad andra ska tycka, ändå har jag gjort mycket jag varit rädd för. Som den första gången jag spelade upp en låt jag skrivit (tack fina lärare Anders att du jämförde låten med Leonard Cohen, annars hade jag nog aldrig gjort om det!!) och som när jag började uppträda inför publik- gudars var nervös jag var i början.
Flera har sagt till mig att de tycker att jag är modig och gör de jag vill, och det gör jag- till stor del.
Ändå har jag inte vågat släppa taget och vara hela mig. Att släppa mig själv fri att vara jag, helt och fullt. Jag tänker att det nog inte är så lätt eftersom jag hela livet har lyssnat efter vad jag tror att andra tycker. Då är det liksom inte så lätt att veta vad jag själv egentligen tycker.
Jag har även alltid varit för snäll. Eller vad är det för uttryck egentligen, "för snäll". Nä, för feg borde det heta.
För det är så mycket lättare att göra mig mindre, att inte störa, inte sticka ut. Att inte säga vad jag tycker om något om jag vet att en annan tycker annorlunda.
Ju mer jag landar i mig själv, ju mer försvinner de rädda tankarna. Jag ändrar fokus från att ständigt vara i mina tankar, uppe i huvudet, och mer i min kropp och i mina andetag.
Jag har också fått tag i en hel del ilska, så klart, men även i en liten fighter som har gömt sig där inne! En del av mig som tänker stå upp mer för mig själv, inte ge all plats till andra.
Att sitta stilla och släppa tankeflödet fritt, om och om igen, har hittills gett mig en känsla av inre rymd. Det är så skönt att släppa tankarna fria en stund, istället för att vara fast i en liten tanke som övergår i en annan tanke som övergår i en annan tanke som...
Att släppa taget en stund har gjort mig mer uppmärksam på vad det är jag egentligen tänker.
Jag har märkt att många tankar jag har är tankar jag har fått från andra. Eller vad jag tror att andra tänker.
När jag ser bakåt i tiden kan jag se hur jag ofta har gjort saker jag trott är "rätt"- utifrån vad jag har lärt mig eller har sett andra göra. Istället för att göra saker utifrån mig. Eller inifrån mig kanske är ett mer passande ord.
I min barndom kan jag se en flicka som så gärna vill passa in och göra "rätt" att hon glömde att fråga sig själv vad hon tycker.
Jag drömde för ett par veckor sen att jag blev totalt sedd av en kvinna: "Men MARIA, hej! Vad roligt att DU är här!" Och plötsligt i drömmen såg jag mig själv och tänkte; "Ja, titta här är jag!" Sen blev jag alldeles varm och glad i hela kroppen. Jag såg mig.
Samtidigt som det är smärtsamt att se hur jag i livet inte har varit fri i olika situationer; hur jag inte har sett mig eller frågat mig om min åsikt, så tänker jag att det är bra att jag äntligen blir mer medveten. För först då kan jag ju förändra det, som det så klokt står i många av de böcker jag läst- och det är ju sant! Tidigare har mina tankar avbrutit varandra och hade jag inte sagt stopp nu vet jag inte hur länge det skulle pågått.
Jag har hållit tillbaka mina drömmar av rädsla för vad andra ska tycka, ändå har jag gjort mycket jag varit rädd för. Som den första gången jag spelade upp en låt jag skrivit (tack fina lärare Anders att du jämförde låten med Leonard Cohen, annars hade jag nog aldrig gjort om det!!) och som när jag började uppträda inför publik- gudars var nervös jag var i början.
Flera har sagt till mig att de tycker att jag är modig och gör de jag vill, och det gör jag- till stor del.
Ändå har jag inte vågat släppa taget och vara hela mig. Att släppa mig själv fri att vara jag, helt och fullt. Jag tänker att det nog inte är så lätt eftersom jag hela livet har lyssnat efter vad jag tror att andra tycker. Då är det liksom inte så lätt att veta vad jag själv egentligen tycker.
Jag har även alltid varit för snäll. Eller vad är det för uttryck egentligen, "för snäll". Nä, för feg borde det heta.
För det är så mycket lättare att göra mig mindre, att inte störa, inte sticka ut. Att inte säga vad jag tycker om något om jag vet att en annan tycker annorlunda.
Ju mer jag landar i mig själv, ju mer försvinner de rädda tankarna. Jag ändrar fokus från att ständigt vara i mina tankar, uppe i huvudet, och mer i min kropp och i mina andetag.
Jag har också fått tag i en hel del ilska, så klart, men även i en liten fighter som har gömt sig där inne! En del av mig som tänker stå upp mer för mig själv, inte ge all plats till andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar