Jag har i över tio års tid inte velat berätta hela min historia, inte velat visa hela mig.
Jag tror att det i den största delen av denna tid har varit för att jag inte ville acceptera detta för mig själv.
Jag tänkte, "det jag inte låtsas om, det finns inte".
Det här är min blogg. Här skriver jag för att det ger mig luft, är roligt och befriande. Det är min egna lilla oas, mitt kreativa lekfulla forum och här finns utrymme för reflektion. Dokumentation. Det roligaste är nästan hur jag under dagarna hittar inspiration till bilder, om vad jag ska skriva om.. hur händelser leder mig till saker som berör mig.. eller helt enkelt gör mig glad och som jag vill skriva om. Eller arg. Konstnären i mig får fritt utrymme och det finns ingen prestige. Mitt liv har blivit mer lekfullt. Inget bra kontra dåligt. Bara be-fri-ande.
Men ett område i mitt liv har jag mörkat. Gömt inom mig. Det har känts för blottande att skriva om. Fast vem skriver jag för om inte mig själv? Vem ska gilla det jag skriver om inte jag själv?
Det är trots allt jag som kommer ligga på där på min dödsbädd, ingen annan. Och då vill jag känna mig sann, att jag inte gömde mig för världen.. för det har jag gjort hela mitt liv. Liksom inte vågat visa hela mig, av rädsla för att bli bortstött antar jag. Men det tar mer energi att hålla något gömt..
Nu är jag 36 år. Kanske är det dags att sluta vara rädd för att bli dömd. Kanske är det så att den jag ska vara mest intresserad av ifall den dömer mig eller inte, är jag själv.
Nu har det blivit mer aktuellt, nu cirkulerar mina tankar runt detta mer än tidigare. Nu vill jag inte längre hålla på och tänka mig för om vad jag skriver. Nu vill jag skriva vad jag känner. I min blogg.
Jag skrev i januari i år att jag var utmattad och gick en två månaders rehabkurs. Jag utelämnade en liten viktig detalj, att det var en MS rehab jag gick. Ja, jag fick diagnosen för en sisådär 10 års sen nu.
Så.
Jag har mått mestadels bra, jag har haft en antal känselbortfall, men alla har gått över efter ett par månader. Jag tar tre sprutor i veckan, är tacksam att jag bor i Sverige och får medicinen till högkostnadsskydd. Annars är den svindyr.
Just nu har jag ett sk skov. Det känns som "tusen nålar" över hela min hud. Störst är ändå tröttheten.
Det är ingen vanlig trötthet. Det säger "pang" så är den där, och då är det bara att vila. Jag brukade köra på ändå, men blev bara väldigt stressad och irriterad när jag gjorde det. Kroppen får liksom panik. Tar av resurser som om jag var under dödshot. På rehabkursen fick jag lära mig att hushålla med energin, att lägga upp dagen så att den blir mer balanserad. Att det inte är stressen som är boven i dramat, utan bristen på återhämtning.
Så när tröttheten slår till behöver jag vila en stund. Samla energi. Göra något jag mår bra av, ta ett bad, läsa en skräptidning. Här kommer omgivningens ganska förståeliga tolkning som lathet in i bilden. Men jag är inte lat. Jag har MS. Och jag väljer inte när tröttheten kommer. Den kan komma när jag har som roligast..
Idag har jag fyllt mig med tankar och tacksamhet över allt jag har i mitt liv, för att fylla mig med positiv kraft. Det hjälper mig inte att känna rädsla och oro. Det har jag gjort tillräckligt. Jag har idag välkomnat tankar som "jag kan gå obehindrat", "jag kan känna glädje", "jag kan känna sorg", "jag mår bra inom mig", "jag är fri i mina tankar".. För det är ingen självklarhet. Jag tränar mig i tider när jag har ett skov, då allt känns extra jobbigt, i att se det jag verkligen har. Och tanken slår mig: "Om jag inte hade fått MS hade jag antagligen inte lagt ner energi på att bli medveten om vilka tankar jag fyller mig med". Och det betyder ju allt ändå. Det är det som gör hela skillnaden.
Jag tänker alltid på min kusin Linda när jag oroar mig och tycker synd om mig. När jag fick min diagnos så trodde jag att jag skulle dö ung och hade riktig dödsångest.
Hon stöttade mig enormt mycket i detta, hon var en fantastiskt glad och positiv person.
Jag trodde naturligtvis att jag skulle dö först.
Så åker hon på semester till Khao Lak och dör i tsunamin.
Min fina kusin Linda. Tack älskade du. För att du håller min hand.
Jag tror att det i den största delen av denna tid har varit för att jag inte ville acceptera detta för mig själv.
Jag tänkte, "det jag inte låtsas om, det finns inte".
Det här är min blogg. Här skriver jag för att det ger mig luft, är roligt och befriande. Det är min egna lilla oas, mitt kreativa lekfulla forum och här finns utrymme för reflektion. Dokumentation. Det roligaste är nästan hur jag under dagarna hittar inspiration till bilder, om vad jag ska skriva om.. hur händelser leder mig till saker som berör mig.. eller helt enkelt gör mig glad och som jag vill skriva om. Eller arg. Konstnären i mig får fritt utrymme och det finns ingen prestige. Mitt liv har blivit mer lekfullt. Inget bra kontra dåligt. Bara be-fri-ande.
Men ett område i mitt liv har jag mörkat. Gömt inom mig. Det har känts för blottande att skriva om. Fast vem skriver jag för om inte mig själv? Vem ska gilla det jag skriver om inte jag själv?
Det är trots allt jag som kommer ligga på där på min dödsbädd, ingen annan. Och då vill jag känna mig sann, att jag inte gömde mig för världen.. för det har jag gjort hela mitt liv. Liksom inte vågat visa hela mig, av rädsla för att bli bortstött antar jag. Men det tar mer energi att hålla något gömt..
Nu är jag 36 år. Kanske är det dags att sluta vara rädd för att bli dömd. Kanske är det så att den jag ska vara mest intresserad av ifall den dömer mig eller inte, är jag själv.
Nu har det blivit mer aktuellt, nu cirkulerar mina tankar runt detta mer än tidigare. Nu vill jag inte längre hålla på och tänka mig för om vad jag skriver. Nu vill jag skriva vad jag känner. I min blogg.
Jag skrev i januari i år att jag var utmattad och gick en två månaders rehabkurs. Jag utelämnade en liten viktig detalj, att det var en MS rehab jag gick. Ja, jag fick diagnosen för en sisådär 10 års sen nu.
Så.
Jag har mått mestadels bra, jag har haft en antal känselbortfall, men alla har gått över efter ett par månader. Jag tar tre sprutor i veckan, är tacksam att jag bor i Sverige och får medicinen till högkostnadsskydd. Annars är den svindyr.
Just nu har jag ett sk skov. Det känns som "tusen nålar" över hela min hud. Störst är ändå tröttheten.
Det är ingen vanlig trötthet. Det säger "pang" så är den där, och då är det bara att vila. Jag brukade köra på ändå, men blev bara väldigt stressad och irriterad när jag gjorde det. Kroppen får liksom panik. Tar av resurser som om jag var under dödshot. På rehabkursen fick jag lära mig att hushålla med energin, att lägga upp dagen så att den blir mer balanserad. Att det inte är stressen som är boven i dramat, utan bristen på återhämtning.
Så när tröttheten slår till behöver jag vila en stund. Samla energi. Göra något jag mår bra av, ta ett bad, läsa en skräptidning. Här kommer omgivningens ganska förståeliga tolkning som lathet in i bilden. Men jag är inte lat. Jag har MS. Och jag väljer inte när tröttheten kommer. Den kan komma när jag har som roligast..
Idag har jag fyllt mig med tankar och tacksamhet över allt jag har i mitt liv, för att fylla mig med positiv kraft. Det hjälper mig inte att känna rädsla och oro. Det har jag gjort tillräckligt. Jag har idag välkomnat tankar som "jag kan gå obehindrat", "jag kan känna glädje", "jag kan känna sorg", "jag mår bra inom mig", "jag är fri i mina tankar".. För det är ingen självklarhet. Jag tränar mig i tider när jag har ett skov, då allt känns extra jobbigt, i att se det jag verkligen har. Och tanken slår mig: "Om jag inte hade fått MS hade jag antagligen inte lagt ner energi på att bli medveten om vilka tankar jag fyller mig med". Och det betyder ju allt ändå. Det är det som gör hela skillnaden.
Jag tänker alltid på min kusin Linda när jag oroar mig och tycker synd om mig. När jag fick min diagnos så trodde jag att jag skulle dö ung och hade riktig dödsångest.
Hon stöttade mig enormt mycket i detta, hon var en fantastiskt glad och positiv person.
Jag trodde naturligtvis att jag skulle dö först.
Så åker hon på semester till Khao Lak och dör i tsunamin.
Min fina kusin Linda. Tack älskade du. För att du håller min hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar