När kroppen säger ifrån

Den här sommaren har bjudit på så många fina ögonblick, så många fina dagar.
Mycket bad, lek och stoj, många roliga äventyr.

När allt är vackert och så himla roligt, när äventyren avlöser varandra och då det vackra vädret är varje dag, då är det inte så konstigt att kroppen till slut skriker efter vila.
För mig hände det kvällen innan Alvin skulle tillbaka till föris. Då kom tanken att "ikväll kan jag faktiskt bara lägga mig på soffan och se på en film om jag vill, för jobbmejlen kan jag svara på imorgon". Oj, vilken tillåtande tanke. Plötsligt fanns det luft. Jag kunde lägga mig ner och bara slappna av, andas ut.
Eftersom sommaren har varit så rolig, har jag inte tänkt på hur allt har gått i ett. Vi har haft många arrangemang, och det har varit full rulle varje dag.
Så efter Alvin börjat på föris igen för en vecka sen så sa min kropp STOPP. Sen har tröttheten varit förlamande. Jag har inte orkat göra många knop. Ändå har jag svårt att inte göra någonting, så jämfört med någon annan kanske jag ändå har varit igång.
Som tur är har vi fått av hjälp av Alvins farmor & farfar i helgen. Vi har båda fått sova ut. Vi klarar oss annars helt själva, våra föräldrar bor i Göteborg och Dalarna så det är inte ofta vi har barnvakt.

Så den här veckan blir en vilovecka. Så långt det går. Jag har ett möte idag och spelning i Lasse i Parken i morgon kväll, men annars har jag tackat nej till jobb.
Nu blir det till att ta hand det viktigaste man har, kroppen. Vila.
Jag ska dricka te och lyssna på träden. Känna solen mot huden och sitta still och andas. Bara vara.
Nu är det min tur att ha semester. En välbehövd semester.

Den finaste som finns. Tack för en fantastisk sommar!