Igår försvann plötsligt både mitt smak och luktsinne. Vi åt köttfärssås och spagetti till middag och det smakade ingenting. Det var en mycket märklig känsla att bara känna konsistensen av maten.
Jag försökte prova med något skarpt som tandkräm, men ingenting. Jag luktade på kaffe (som luktar så otroligt gott tycker jag) men inte en suck.
Jag började känna lite panik och tankarna snurrade iväg- tänk om jag aldrig mer kan njuta av god mat eller en kopp kaffe?
Jag och Per började googla på Ms och tappa smak, vi fick flera träffar. Min kropp sjunk ihop och jag låg på soffan hela kvällen och kände mig minst i hela världen. Ett Ms-skov för mig brukar vara ca 3 månader, och rädslan över att det skulle bli ett permanent skov väcktes.
Morgonkaffet var varmt, det var det enda jag kände. Hela morgonen sörjde jag mitt förlorade smaksinne, tankarna hann bollas en miljard gånger fram och tillbaka.
Jag tänkte på vad som var viktigt i mitt liv. Hur jag skulle förhålla mig till mitt nya liv utan smak och luktsinne. På vad jag skulle sakna. Så klart fanns oron- vad kommer hända härnäst? Har min Ms blivit mer aktiv nu?
Jag mediterade, eller försökte meditera- tankarna ville inte vila.
Jag kan nog säga att min förmiddag var fylld av existentiella frågor. Mitt liv ruckades ur sina vanor.
Jag tänkte att nu behöver jag lägga om min kost dramatiskt och börja träna mer rutinmässigt. Nu är det dags att verkligen ta hand om min kropp. Boken "Andens anatomi" av Caroline Myss dammade jag av, en bok som gett mig mycket inspiration tidigare.
Så mycket beslutsamhet och kraft som väcktes denna förmiddag, tänk vad som ska till för att jag ska lyssna på min kropp. Varför vänta tills det är för sent?
När jag borstade tänderna innan jag åkte till jobbet kände jag smaken av tandkräm. Jag tittade in i mina rödgråtna ögon och höll andan. Så luktade jag- jag kände doften av maten jag nyss åt!
Lyckan i min kropp och stenarna som föll från mitt bröst, ja det var en otrolig lättnad. Jag sprang ut i köket och öppnade kaffeburken, ahh.. Det var som tur var inget Ms-skov, bara sviterna av 9 veckors förkylning!
Idag har jag njutit som aldrig förr av en kopp kaffe. Middagen var gudomlig. Vad underbart det är att känna smak. Och luktsinnet, tänk nu när våren kommer, alla dofter. Vilka fantastiska sinnen, som jag bara har tagit för givet. Ingenting är självklart.
När jag gick till jobbet sken solen och jag kände hur den värmde mina kinder. Jag som alltid brukar ha bråttom till jobbet, jag brukar följa med strömmen med människor som nästan småspringer fram på Folkungagatan. Idag gick jag långsamt. Lät andetagen följa med mig i varje steg.
Plötsligt märker jag hur vi är många som går sakta. Tidigare har jag bara lagt märke till de som skyndar.
Så tänker jag att här går vi i vår värld, som i en parallell värld. Det finns ingen annan som ser oss, men vi ser varandra- vi som skyndar långsamt. Vi som känner solens värme mot kinden.
Jag försökte prova med något skarpt som tandkräm, men ingenting. Jag luktade på kaffe (som luktar så otroligt gott tycker jag) men inte en suck.
Jag började känna lite panik och tankarna snurrade iväg- tänk om jag aldrig mer kan njuta av god mat eller en kopp kaffe?
Jag och Per började googla på Ms och tappa smak, vi fick flera träffar. Min kropp sjunk ihop och jag låg på soffan hela kvällen och kände mig minst i hela världen. Ett Ms-skov för mig brukar vara ca 3 månader, och rädslan över att det skulle bli ett permanent skov väcktes.
Morgonkaffet var varmt, det var det enda jag kände. Hela morgonen sörjde jag mitt förlorade smaksinne, tankarna hann bollas en miljard gånger fram och tillbaka.
Jag tänkte på vad som var viktigt i mitt liv. Hur jag skulle förhålla mig till mitt nya liv utan smak och luktsinne. På vad jag skulle sakna. Så klart fanns oron- vad kommer hända härnäst? Har min Ms blivit mer aktiv nu?
Jag mediterade, eller försökte meditera- tankarna ville inte vila.
Jag kan nog säga att min förmiddag var fylld av existentiella frågor. Mitt liv ruckades ur sina vanor.
Jag tänkte att nu behöver jag lägga om min kost dramatiskt och börja träna mer rutinmässigt. Nu är det dags att verkligen ta hand om min kropp. Boken "Andens anatomi" av Caroline Myss dammade jag av, en bok som gett mig mycket inspiration tidigare.
Så mycket beslutsamhet och kraft som väcktes denna förmiddag, tänk vad som ska till för att jag ska lyssna på min kropp. Varför vänta tills det är för sent?
När jag borstade tänderna innan jag åkte till jobbet kände jag smaken av tandkräm. Jag tittade in i mina rödgråtna ögon och höll andan. Så luktade jag- jag kände doften av maten jag nyss åt!
Lyckan i min kropp och stenarna som föll från mitt bröst, ja det var en otrolig lättnad. Jag sprang ut i köket och öppnade kaffeburken, ahh.. Det var som tur var inget Ms-skov, bara sviterna av 9 veckors förkylning!
Idag har jag njutit som aldrig förr av en kopp kaffe. Middagen var gudomlig. Vad underbart det är att känna smak. Och luktsinnet, tänk nu när våren kommer, alla dofter. Vilka fantastiska sinnen, som jag bara har tagit för givet. Ingenting är självklart.
När jag gick till jobbet sken solen och jag kände hur den värmde mina kinder. Jag som alltid brukar ha bråttom till jobbet, jag brukar följa med strömmen med människor som nästan småspringer fram på Folkungagatan. Idag gick jag långsamt. Lät andetagen följa med mig i varje steg.
Plötsligt märker jag hur vi är många som går sakta. Tidigare har jag bara lagt märke till de som skyndar.
Så tänker jag att här går vi i vår värld, som i en parallell värld. Det finns ingen annan som ser oss, men vi ser varandra- vi som skyndar långsamt. Vi som känner solens värme mot kinden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar