Dom där dagarna då det finns utrymme. Då luften får åka ända ner i kroppen innan hissen går upp igen.
När tankarna får studsa fritt, fram och tillbaka i skallen, ända tills de studsat färdigt och lägger sig i ett tydligt mönster. När det inte finns någon där som knackar mig på axeln hela tiden.
När solen sakta har förflyttat sig på himlen och jag märker det pga att min kropp kommer i skugga.
Utrymme.
Jag värderar dessa stunder så oerhört högt. För får inte pusslet läggas emellanåt, ja då får inte min själ ro.
När tankarna får studsa fritt, fram och tillbaka i skallen, ända tills de studsat färdigt och lägger sig i ett tydligt mönster. När det inte finns någon där som knackar mig på axeln hela tiden.
När solen sakta har förflyttat sig på himlen och jag märker det pga att min kropp kommer i skugga.
Utrymme.
Jag värderar dessa stunder så oerhört högt. För får inte pusslet läggas emellanåt, ja då får inte min själ ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar