Idag kom tanken "jag slarvar med mitt liv". I den tanken ryms känslan av att jag inte gör det jag verkligen vill göra, till 100%. Jag kan bättre.
För mig är det inget nytt att sådana här tankar vaknar till liv efter att ha legat sjuk på soffan i en vecka. Jag fungerar så, att när jag får minsta lilla tillstymmelse till frisk känsla i mitt kropp, då är jag uppe på benen och städar. Fixar. Gör nytta.
Både för att det är så nedrans tråkigt att vara sjuk och inte kunna göra någonting, och för att jag så fort som möjligt vill "komma igång" med mitt liv igen.
Allt har ju varit på "hold". De uteblivna jobben, pengarna, vännerna, samtalen, motionen. Vägen mot mina drömmar har varit öde.
Det här med drömmar. Listan över målen i livet, att göra karriär. Vad menas med det egentligen- att göra karriär?
För mig innebär de orden bara en stressig strävan mot någonting man inte har i nuet, och som man måste ha för att duga till. Hur kommer det sig att de orden har den inverkan på mig?
Jag vet att jag många gånger har satt upp mål som liksom hamnat på en pedistal, högt upp och långt borta.
Känslan av att det är någonting som jag inte har, har överskuggat känslan av vad själva målet skulle innebära. Vägen däremellan har varit lång och ouppnåelig.
Jag tror så här i efterhand, när jag ser tillbaka, att jag hade haft god hjälp av att bryta ner mitt mål i beståndsdelar. Tittat på det och funderat över varför jag vill nå just detta mål. Hur skulle det kännas att nå detta mål? Att ta ner målet på marken och veta att det är för de goda känslorna jag vill nå mitt mål.
Jag har aldrig hört om någon som har ett mål som skulle medföra att den mår dåligt. Jag har bara hört om mål som skulle medföra; energi, hälsa, självförverkligande, glädje, styrka, frihet.
Jag tror att det är viktigt att reda ut varför.
I kväll ska jag tänka på mitt mål. Känna hur det känns i kroppen när jag nått målet. Fylla hela min kropp med den känslan. Förstå varför jag vill mitt mål- för att det känns så bra.
När jag är sådär fylld med alla de kvaliteter jag vill uppnå, då är det egentligen bara manifestationen på det yttre planet kvar. Är det då verkligen så viktigt? Inom mig är jag ju redan där.
Jag vill sluta stirra mig blind på de materiella manifestationerna och istället börja må sådär bra, vara sådär nöjd redan nu. Så glappet mellan målet och mig inte finns kvar. Jag är målet.
Och om målet manifesteras- ja då är det bara en bonus.
För mig är det inget nytt att sådana här tankar vaknar till liv efter att ha legat sjuk på soffan i en vecka. Jag fungerar så, att när jag får minsta lilla tillstymmelse till frisk känsla i mitt kropp, då är jag uppe på benen och städar. Fixar. Gör nytta.
Både för att det är så nedrans tråkigt att vara sjuk och inte kunna göra någonting, och för att jag så fort som möjligt vill "komma igång" med mitt liv igen.
Allt har ju varit på "hold". De uteblivna jobben, pengarna, vännerna, samtalen, motionen. Vägen mot mina drömmar har varit öde.
Det här med drömmar. Listan över målen i livet, att göra karriär. Vad menas med det egentligen- att göra karriär?
För mig innebär de orden bara en stressig strävan mot någonting man inte har i nuet, och som man måste ha för att duga till. Hur kommer det sig att de orden har den inverkan på mig?
Jag vet att jag många gånger har satt upp mål som liksom hamnat på en pedistal, högt upp och långt borta.
Känslan av att det är någonting som jag inte har, har överskuggat känslan av vad själva målet skulle innebära. Vägen däremellan har varit lång och ouppnåelig.
Jag tror så här i efterhand, när jag ser tillbaka, att jag hade haft god hjälp av att bryta ner mitt mål i beståndsdelar. Tittat på det och funderat över varför jag vill nå just detta mål. Hur skulle det kännas att nå detta mål? Att ta ner målet på marken och veta att det är för de goda känslorna jag vill nå mitt mål.
Jag har aldrig hört om någon som har ett mål som skulle medföra att den mår dåligt. Jag har bara hört om mål som skulle medföra; energi, hälsa, självförverkligande, glädje, styrka, frihet.
Jag tror att det är viktigt att reda ut varför.
I kväll ska jag tänka på mitt mål. Känna hur det känns i kroppen när jag nått målet. Fylla hela min kropp med den känslan. Förstå varför jag vill mitt mål- för att det känns så bra.
När jag är sådär fylld med alla de kvaliteter jag vill uppnå, då är det egentligen bara manifestationen på det yttre planet kvar. Är det då verkligen så viktigt? Inom mig är jag ju redan där.
Jag vill sluta stirra mig blind på de materiella manifestationerna och istället börja må sådär bra, vara sådär nöjd redan nu. Så glappet mellan målet och mig inte finns kvar. Jag är målet.
Och om målet manifesteras- ja då är det bara en bonus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar