Dagarna som försvann..

.. då man undrar; vad sjutton gjorde jag då egentligen? Och som man aldrig minns. Aldrig någonsin.

Det är dom trötta dagarna. De där dagarna när ungen har hostat hela nätterna igenom och man vaknar kl 07 och undrar om det fortfarande är natt. För att det borde vara det, tycker kroppen.
Alvin har "Falsk krupp". När han blir förkyld så svullnar halsen och hostan låter som en hes svan. Typ.
När det händer är det bara att gå upp med honom, öppna balkongdörren på vid gavel och sitta med honom i knät så han får andas frisk luft. Och försöka att inte somna.

Nätterna är annorlunda medan dagarna är de samma. Maten ska lagas, jobbet jobbas, mejlen skickas osv. Jag gör det av gammal vana. Huvudet är inte riktigt med. Timmarna flyter in i varandra. Dagarna försvinner.
Kvällen när jag dimper ner på soffan efter läggning och ser på Tv. Eller? Jag minns inte vad jag sett. Eller om Tv:n ens var på. Det var kanske bara var tystnaden jag ville åt. Jag kanske helt enkelt sov?
I kväll hörde jag mig säga: "Okej, jag vet inte om jag snart kommer minnas vilken fot jag ska sätta ner först när jag går. Bara så du vet om du hittar mig liggandes på golvet."

Så fort Alvin hade somnat i kväll hällde jag upp ett bad. Jag behövde det så himmelens mycket.
I badet tänkte jag på att det inte är bara tvåbarns-föräldrar som är värda en stor fet medalj. Ett kan vara mycket nog.

Snart är klockan 21, snart är det kanske dags för den där svanen att ta över min lille pojk igen.
Hoppas, hoppas, hoppas inte.

Det är väl ungefär så här jag ser omvärlden just nu.

Borde låta bilen stå.

Är bara så glad att jag ännu har haft kläder på mig när jag gått ut genom dörren..